Veckans förväntningar: När jag skulle checka ut från mitt hostel på Costa Rica frågade grabbarna i receptionen om det kändes deppigt att åka hem och grejen är att jag inte kände några sådana känslor överhuvudtaget. Kände snarare att jag är taggad på att komma hem och att jag har massa ny energi och idéer som jag vill huga tag i. Snacka om att jag har haft det bra när jag har varit borta. Så denna veckans förväntningar är kort och gott att jag är redo att sätta fart på det jag har snickrat på när jag har varit bortrest. Veckans nja: Alltså jag tycker ju att all mat som innehåller så mycket färsk frukt och grönsaker är så gott att jag inte finner ord, känns otroligt nja:igt att det inte går att frambringa i Sverige såhär års. Veckans träning: Hurra idag har jag äntligen boxats med Isam igen. Det är så roligt att hela jag jublar inombords. Imorn och på fredag blir det styrkträning med Niklas.. boxning med brudar och sen löpning i helgen. Woop! Veckans mys: Jag ska till Camilla imorn och göra mig fin i håret, det är på riktigt något av det mysigaste jag vet. Sen är det överlag väldigt mysigt att vara hemma igen, Knut, David, Mandy och mina vänner. Veckans längtan: Jag längtar inte efter någonting just nu. Vill bara vara i stunden och nuet. Veckans soundtrack: I Santa Teresa, så finns det en liten huvudgata, den är smal och omges av djungel och mangoträd. En morgon skulle jag ta mig bort till ett frukostställe, fick för mig att sätta i hörlurar och lyssna på den här den fick mig att känna att känna att jag levde livets liv för tillfället, vilket jag ju faktiskt gjorde. Veckans tips: Det är så lätt att när man är stressad att man skickar ut reaktioner till sin omgivning som skapar en oskön vibe. Jag tänker så ofta på hur det är så här i Stockholm i alla fall, egot får så mycket utrymme, vi ska fram först, tränga oss, aldrig vänta. Det blir inte så mysigt helt enkelt, världen blir varmare och på det hela stora, kanske 1 sekund långsammare om vi slutar hetsa, skapar utrymme och släpper före. Lovar. Veckans poäng: Projicera lugnet och harmonin från Costa Rica på mitt Stockholmsliv, det borde gå... det ska gå.
