Jag satt precis och läste en hederlig blogg. Närmare bestämt Sandra Beijers. Förutom att jag älskar hennes liv i Paris så älskar jag hennes värld i text och bild. Blogg alltså. Ni vet. Inga algoritmer. Inga hooks. Inga fem tips för att bli ditt bästa jag innan lunch. Bara någon i det här fallet Sandra - som skriver om sin dag, vart hon åt middag och vad som händer i livet. Och jag fick ett sånt enormt sug efter att skriva.Det får jag egentligen ganska ofta. Men livet har en tendens att hända, och när livet händer blir jag märkligt tyst. Kanske för att jag alltid vill förstå saker innan jag berättar om dem.Kanske för att jag behöver landa först. Eller kanske bara för att vissa perioder kräver att man lever mer än man dokumenterar.Det fina är att jag faktiskt mår ganska bra. Jag sa till min terapeut häromdagen att det känns som att jag står barfota ute i blåst. Det blåser ganska rejält emellanåt, men jag har så djupa rötter just nu att jag inte flyttar på mig. Jag känner mig ovanligt stadig. Och det är en ganska ny känsla.Jag funderar ibland på om det faktiskt händer mindre saker i andra människors liv. Eller om vissa bara är bättre på att hantera allt som pågår. För det känns så ofta som att jag tittar upp och tänker: “Men herregud, kan det inte få vara lite lugnt nu?” medans andra liv känns så i synk. Att det blåser mindre hos dem. Någonstans de senaste månaderna har vi gjort ännu en IVF-behandling. Kanske den sista. Två och ett halvt år. Nio insättningar. Det känns fortfarande som något jag håller i handen och tittar på från olika håll. Och samtidigt händer det så mycket annat.Jag har haft flera otroligt roliga möten och intervjuer den senaste tiden. Samtal som fått mig att känna mig inspirerad på ett sätt jag inte gjort på länge.Patrop känns också annorlunda. Inte för att det går mindre eller mer framåt, utan för att jag äntligen är där ungefär så mycket som jag alltid tänkte att jag skulle vara. Jag driver studion istället för att studion driver mig. Det tog visst bara fem år att komma dit.Och hemma ligger ritningarna för Södermöja klara. Det känns också väldigt stort. Så kanske är det bara det här livet är. Sorg och framtidsdrömmar. Avslut och nya möjligheter. Trötthet och nyfikenhet. Allt på samma gång.Och kanske är det därför jag blev så sugen på att skriva igen. För jag har saknat det här. Att få tänka högt tillsammans med er.Men så kan jag inte låta blir att tänka:Ska jag verkligen fortsätta skriva här? Eller har vi alla flyttat vidare till andra hörn av internet?Kram
