Jag har alltid sett mig själv som en person med stark arbetsmoral. Någon som “kavlar upp ärmarna” och löser det som behöver lösas. Jobbar man i restaurangvärlden så vet man — långpannor, sena kvällar, helger, dagar på raken utan ledigt. Jag har gjort alla de där varianterna: 12–14 timmar om dagen, 10 dagar i sträck, ibland mer. Och varje gång har jag tänkt: Det gick ju. Jag fixade det. Jag är stark.När jag sedan blev egenföretagare förändrades inte den inställningen. Långa dagar, sena kvällar, ständig tillgänglighet. Att alltid kunna göra lite till, lite mer. Sen någon jävlar slags vinnarkänsla varje gång när jag fått pusta ut - fan det gick den här gången också. Vet hur många gånger jag levererat 110% fast att jag är helt genomslut och hur proffsig jag känt mig efteråt. Men på senare tid har jag börjat förstå något annat. Något som varken mitt pannben eller min vilja kunde se förut. Det handlar inte om vad jag klarar. För en driven person klarar nästan allt. Vi hittar energi som inte finns. Vi biter ihop. Vi kompromissar med sömn, fritid och återhämtning. Och eftersom vi ofta får beröm för det – för att vi är “så driftiga”, “så starka”, “så pålitliga” – så fortsätter vi.Men den verkliga indikatorn på hur hållbart något är, syns inte i stunden. Den visar sig i efterdyningarna. När kroppen äntligen får slappna av. När du inte längre går på viljestyrka. Det är då vi behöver fundera över vår energi.För mig kom det i sjukskrivningen då när den landat. När jag inte längre kunde gömma mig i att vara duktig. När tröttheten inte bara var fysisk utan existentiell. Och jag snällt fick backa ur det som jag kände igen som den som var jag. Och jag började se ett mönster jag aldrig reflekterat över förut:När jag äntligen blev ledig, blev jag ofta sjuk.Jag hade svårt att känna glädje i det jag brukade älska.Jag orkade inte ta initiativ till att hänga med vänner.Jag ville bara vara ifred.Jag blev passiv, energilös, platt.För någon som alltid tänkt att det är i hur mycket man orkar och dessutom använt slutförd intensiv period som någon slags kick så var det både utmande att acceptera och otroligt lärorikt. Nu vet jag att stryka inte är att bara att kunna köra på – det är också att kunna känna efter. Att kunna pausa. Att säga nej. Att inte behöva prestera för att få känna sig värdefull.I dag försöker jag utvärdera min hållbarhet på ett helt annat sätt. Inte i hur många timmar jag kan jobba, utan i hur jag mår när jag inte jobbar.Kan jag njuta av en ledig dag utan att få ångest?Känner jag mig levande när jag är själv?Har jag energi kvar att vara kreativ, nyfiken, kärleksfull?Att leva ett liv som inte bara går att leva, utan som faktiskt känns levande.Någon som känner igen sig?
