BÄST:Vi startade veckan på Kanarieöarna! Alltså, vilken lyx att få börja veckan med sol, värme och havsluft. Att kunna starta dagen i shorts och känna solen mot huden – det gör något med hela kroppen. Jag var inte redo att åka hem, men jag har känt mig pigg hela veckan tack vare den dosen D-vitamin.Energin på Patrop! Trots att jag haft en fullspäckad vecka har jag verkligen känt peppen från alla som tränar hos oss. Det är något med den där känslan av att vi skapar något större än bara träning – det är en gemenskap. Och det märks.Ett roligt samarbete som kanske börjar ta form… Och så var det det här med vår tomt på Södermöja. Ni kanske minns att vi tänkt sälja den? Well, maybe har vi andra planer? Stay tuned.SÄMST:Att jag blev magsjuk och inte klarade inte mina 8,2 mil. Det är såklart inte hela världen, men när man har ett mål och kroppen inte riktigt samarbetar blir det ändå en besvikelse. Jag vet att det är en del av processen, men ändå – irriterande!Njut- och träningsresan till Alperna blev inställd. Det var för få bokade, och även om det såklart är en del av att driva företag, så är det så jävla tråkigt. För några år sedan hade jag tagit det här som ett personligt nederlag, som ett bevis på att jag gjort något fel. Men nu känner jag det inte som ett misslyckande, och det är så skönt. Jag vet att allt inte går att styra, att saker ibland inte blir som man hoppats – och det är okej. Jag hanterar det med en helt annan ro nu, och det är jag faktiskt stolt över.Mängden sms jag glömmer att svara på är brutal. Jag vet inte hur det händer, men jag är tydligen en person som läser ett sms, tänker ”jag svarar sen” och sen… gör jag aldrig det. Sen kommer nästa våg av meddelanden och folk börjar skriva ”Lever du?”. Ja, jag lever. Men mitt sms-svarande gör det knappt. Och det handlar inte om att jag inte vill svara – det handlar om att jag har för mycket jobb att stå i. De stunder jag egentligen borde sätta mig och beta av sms och mejl, ägnar jag åt återhämtning istället. Och jag vet att folk inte riktigt förstår hur mycket jag jobbar, vilket jag har full förståelse för. Men det gör det inte mindre frustrerande när jag känner att jag inte räcker till.
