Herregud! Jag har tusen inlägg i bakfickan åt er så jag skriver ingenting. Visst är det något konstigt med att det funkar så? Försöker överkomma detta fenomen genom att slänga mig ut. Ni förstår, i början på semestern sa jag till David att jag ska försöka motionera 30 minuter nästan varje dag. För att komma i bröllopsform! SKOJA!!! Nä men för att jag så lätt får ångest under semestern, exakt vad man inte vill ha. Så jag tänkte att jag ville testa om så liten stund träning utger lindring. Ja men jäklar så fint det satt. Vissa dagar gav jag mig iväg på springturer som inte varade mer än 25 minuter, vissa dagar sprang jag så snabbt som jag inte har sprungit på flera år. Någon dag letade jag fram kroppsviktspass vi körde förra sommaren, sen ett pass jag fick i utmaning av Isabel Boltern. Vad jag vill säga är att för första gången på väldigt länge har tränat utan att lägga massa vikt vid hur och vad jag ska träna, bara kört med målsättning att skrapa ihop en halvtimma kravlös träning. Det har i sin tur gjort träningen rolig. På köpet har jag känt mig snäll mot mig själv (att prioritera träning = ett tecken på att jag är snäll mot och rädd om mig). Samt varit fri från ångest. Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är lönt att träna om man bara får ihop en halvtimma, gör det någon skillnad? På den frågan är svaret, från och med nu, alltid ja. Inte är det grispassen på 1 timma som vi väljer att INTE göra som gör skillnad.
