Idag vill jag prata om hur min inställning till träning har förändrats över åren. Jag kommer att ha marathonkänslan som någon slags utgångspunkt, det passar väl rätt bra med tanke på kommande helg!? Jag är en tjej som egentligen alltid har tyckt att rörelse har varit kul. Jag sprang till idrottslektionerna. Jag längtade till tennisträningen och när jag började instruera på gym fanns det inget som gick att jämföra med känslan att vara påväg mot att leda en klass. Trots detta bor det ändå i grund och botten en latmask i mig. Inte på det viset att jag inte orkar träna, mer att jag verkligen tycker att det tar emot att fortsätta när det blir riktigt jobbigt. Exempel på det hela är: 1. Att jag, när mamma och pappa tog med mig ut på cykeltur när jag var yngre, började jag gnälla så fort det blev backar. 2. När jag har testat crossfit blir tokig över att tempot får mig trött och slut ens innan jag har börjat och genom det vilja sluta direkt. 3. När jag började springa sprang jag för fort för mitt eget bästa, mjölksyra var ett faktum och veckor av uteblivet löpande likaså. Sen, inom parantes. Långa intervaller får mig att känna efter lite extra när det kommer till skador, alltså jag börjar inbilla mig att jag har ont någonstans. Tung styrkträning gör att jag funderar på om det verkligen är bra för lederna att ta i så mycket. Kort och gott jag är en myglare. Ärligt, den enda träningsform som jag enbart har känt kärlek till och där jag faktiskt trycker på, trots att det är tungt, är boxning. Hmm tänker ni. Skulle hon inte prata maraton? Jo det är exakt vad jag ska. För ni förstår. Det är ju inte boxningen som har fått mig att förändra min inställning runt träning. Den är snarare ett exempel på att det är viktigt att träna saker som är kul för att kunna förändra, för att hitta träningssug. Boxning har bidragit med kärlek till träning men är det inte den som har skapat stolthet. Det är snarare så att det som har varit något av mina tuffaste utmaningar, är det som har fått mig att känna mig mindre som en fuskare. Mindre som en smitare så fort det blir jobbigt, mindre som den som myglar när det blir för tungt, den som ger upp när pulsen rusar, den som kastar in handduken. Ni förstår, stoltheten kommer från en av de träningsformer jag har hatat som mest, men valt att lära mig att gilla (på grund av hundra anledningar vi inte ska prata om nu). Jag pratar löpning. Framförallt när jag har tränat inför mina marathons. (Ni ser, nu knyter jag ihop säcken.) Då har jag på något sätt lyckats sporra mig till att köra långa intervaller. Gissningvis på grund av att det finns ett värde i att traggla dem. Ett värde som består i att det som åker in på träningskontot kommer ut i form av en mer njutbar och förhoppningsvis skadefri upplevelse. Genom att träna inför och genomföra maraton har jag även insett att om man ska palla, måste man vara en enveten jäkel för att ta sig i mål. Så hoppsan, jag passar inte längre in under vare sig latmask eller klenis. Utöver att mina långa lopp har bidragit med en enorm stolthet över mig själv som inget annat någonsin har gjort (ja, jag är hundra procent allvarlig i det). Så har jag även känt att det efter mina maratons är lättare att förstå värdet i både de lugnare och de tuffare träningspassen. Att variationen är viktig och jag är inte i närheten av lika rädd för att ta ut mig nu som innan. Nu har jag testat och klarat det som för mig kändes som en omöjlig uppgift. Jag skulle säga att genom att ha vågat utmana mig själv, fått större respekt för mig själv som person och att jag har gett bevis på att jag har betydligt starkare vilja än jag har insett.
