Idag rev jag av första passet på mitt-bästa-jag-upplägget för maj. För er som inte har hängt med på vad det är - ni kan läsa om det här. Brukar aldrig ge mig ut och springa så sent som jag gjorde ikväll, men vad glad jag är att det blev så. Vattnet speglades av stans stillhet och vita småblommiga träd, gav mig en påminnelse om hur början på sommar doftar. En doft som skapar både längtan och vemod, två känslor som jag älskar i kombination. Self-Care i dess rätta bemärkelse. Jag läker när jag springer, rensar skallen, laddar om och fokuserar. Allt det, upplevelsen och känslorna mynnar ut i en tydlig vibration av att springa gör mig stark. Mina steg stoppar mig från att ta slut, gör att jag vill göra mer, både när det kommer till att utmana mig som löpare och i livet. Flummigt kanske, men också väldigt fint. Som en liten påminnelse vill jag bara skriva att det viktigaste med löpning är att börja och fortsätta på sitt sätt. Om du inte älskar löpning naturligt så tar det tid att bygga upp kärlek. Kärlek till löpning bygger man med tålamod och lagom förväntningar. Var inte rädd för att våga mixa gång och löpning och njuter du av att stanna för att fota... gör det.
