[caption id="attachment_18319" align="alignnone" width="900"] Photo: Hans-Martin Issler[/caption] Jag vet exakt hur jag hamnade där jag är just nu. Jag vet exakt vad jag kan göra för att ta det ska ta slut. När jag skriver det här har jag redan tagit ett litet, litet kliv i rätt riktning, annars hade jag tyvärr inte riktigt förmått mig att skriva om det. I ärlighetens namn, mycket på grund av att det känns jäkligt jobbigt att vara en person som ska bidra med träningsinspiration och pepp till er, men inte kan förmå att peppa sig själv. Ja min vänner, jag är inne i en period med otroligt lite träningssug, min värsta dipp på flera år. Orsaken till min lilla svacka handlar om två saker. Det ena är att jag dagligdags har ett arbete som går ut på att peppa och inspirera andra människor vilket gör att kvoten pepp/enhet är förbrukad när den kommer till mig. Det andra handlar om att jag har prioriterat att jobba framför att träna. Hör ni!!! Vem som är hälsoinspiratör gör så mot sig själv? När jag tränar så liten dos som jag gör för tillfället får jag svårare att hantera all stress som mitt liv innefattar för tillfället. Jag har dåligt tålamod. Jag har ondare i nacken än vanligt. Jag är tröttare och känner mig ful och svag. Och nej tack. Säg inte att jag inte är ful och svag. Jag vet att jag inte är det, men känslan kan jag inte förändra. Inte just nu. Det värsta av allt är att den enda som kan förändra mitt tillstånd och min dåliga motivation är jag själv. Det känns extra svårt med tanke på att jag tycker att det är tråkigt att träna. Att det är tråkigt beror på att jag inte har en plan och tanke bakom min träning, vilket bidrar till en känsla av att jag lika gärna kan skita i mina få pass. Exakt motsatsen till vad jag predikar varje dag. Hade jag varit rik hade jag lagt mitt träningsliv i en annan människas händer, det vill säga, köpt en PT. Men är man en fattiglapp så får man istället be sina bästa träningsvänner om hjälp. Jag bangar inte när jag har bokat tid med någon och jag fuskar inte när någon tittar på. Det är ett litet steg, men det viktiga är att det är ett steg helt i rätt riktning. I riktning mot att hitta tillbaka till kärleken. Kärleken till träning. En annan sak som känns viktig i sökandet efter kärlek är att prioritera och planera. Jag har bara en av mig. Ställer jag in mina träningsplaner till fördel för jobb kommer jag inte att hålla lika länge och framförallt så påverkar det i allra högsta grad min motivation. Känner jag mig klen och har dåligt flås är vägen till gymmet eller en löptur betydligt längre. Ni vet det där med mentala bitar. Viktigast just nu att få träningen gjord, att inte tänka så mycket och att få svettas. Sedan mina ”dumma” tankar och känslor började dyka upp i mitt huvud har det hänt en hel del. Jag känner att flåset och styrkan har börjat hitta tillbaka till min kropp, till mitt sinne, till mina muskler, till mitt hjärta. Men det har varit tufft. Jäkligt tufft och jag har känt mig besviken. Hur känner ni?
