Jaha ni! Idag var det alltså dags att riva av plåstret. Intervallplåstret. Jag har inte sprungit intervaller på evigheter och dom ligger ärligt talat inte mig vare sig varmt om hjärtat eller särskilt nära till hands. He he. (Hej jag heter Alexandra och är löpcoach och träningsprofil!) Saken är att jag hade ett upplägg för passet när jag stod längst ner i backen. Det blev ett helt annat så fort jag kommit halvvägs. Jag skulle ju aldrig i livet offra min intervall-lust för all framtid för att behålla värdighet under ett pass. Nej aldrig. Jag blev helt slut i röva, benen, flåset gick banans och jag kan tänka mig att göra det igen. Mer än så behöver man väl inte få ut av ett pass!? Kvällen ackompanjerades av sol och ett hjärta som fick slå fort och hårt, ja och det var allt jag kunde önska mig av att dra av ett intervallplåster. På vägen hem köpte vi ost och vin. Det blev bra helt enkelt.
