Det är lördag och jag vaknar upp i midsommarland. Det som för mig är det svenskaste av svenskt. Den tid på året jag verkligen reflekterar över hur vackert Sverige är, hur fina traditioner vi bär på, den mångfald som vi kan erbjuda. Kort och gott, det är så här års jag är stoltast över att vara svensk. Som topping på det hela spelar Sverige VM-match. Mina landsmän springer runt på stan, iklädda gult och blått. Det känns som att vi är en armé, samlade för att heja fram vårt lag, det som representerar Sverige av idag. Det är söndag och jag vaknar upp i rasistland. Ekwall skriver om hur fort det glöms att han är samma man tog oss till VM. Han säger att han inte bryr sig, att han är van att ta kritik. Jag säger att jag skäms. De kommentarer som florerar i hans flöde gör mig stel och kall. Hat i sin sanna bemärkelse. En 90-minuters lång kamp som plötsligt förvandlas till en mans instats. Det blir "okej" att dömma utifrån ett ursprung inte i sak. Jag fryser till is. Jag vill skrika! Jag vill gråta. Idyllen från igår är som bortblåst, även om jag innerst inne vet jag att det inte är något nytt. Det är en bomb som har tickat i flera år. I någon slags uppgivenhet så tänker jag, vad spelar mitt inlägg för roll? Hur ska vi kunna påverka den som tror att det att falafel är en uppdaterad variant av en köttbulle? Hur ska vi kunna lära den som läser på siffror om uppehållstillstånd rakt av men missar vad siffrorna innefattar? Hur ska lilla jag kunna stoppa elaka sinnen från att döma utifrån sak. Hur ska vi kunna sprida den öppenhet som finns i storstad ut i landsbygd. Hur ska vi kunna vända fördomar till öppenhet? Okunskap till insikt? Jag har inget svar, hoppas att det finns ett syfte som leder till något gott. Det enda jag vet helt hundra just idag är att jag #backardurmaz FUCK RASISIM! Ytterligare ett otroligt viktigt inlägg på temat är detta som Sandra har skrivit.
