Nej men det var så sjukt! Förra veckan när jag var ute och sprang så kände jag så strakt att jag vill ha en springkompis i höst. Jag blir alltid så otaggad på att springa när sommaren är slut och David slutar springa med mig och börjar träna bandy istället. Problemet med en springkompis, enligt mig, är att det är sjukt svår att hitta. Det är så mycket som ska stämma. Men åh vad mysigt det blir när det gör det. Jag har liksom fantiserat om att jag vill ha någon att möta upp för en tur en tisdagkväll och att starta lördagar med en härlig runda och sen ha hela lördagen framför sig med en känsla i kroppen som bara löpning kan ge. Ja men så i måndags så skickade Fia ett röstmeddelande och frågade om jag ville ut och springa med henne någon dag och jag ba: ja imorn och ja här står vi nu och tar en selfie efter avslutad tur. Så bra det kan bli och åh vad jag är glad över min alldeles eminenta springakompis som fyller alla kriterier jag har på spingpartner. Ointressarad av pulszoner och tempo ✔️ Utbrister ”nej men kolla så vackert” med jämna mellanrum ✔️ Intressanta samtalsämnen som aldrig tar slut ✔️
