Det finaste man kan ge sig själv är inte en ny version av sig själv. Det är inte ett tydligare mål, en stramare plan eller ännu en vecka av “sen, när jag hinner”. Det finaste man kan ge sig själv är tid.Tid att vara i det som är – inte det som kanske blir.Tid att lyssna, utan att genast svara.Tid att känna, utan att prestera fram en känsla.Vi väntar så ofta. På rätt läge. Rätt tillfälle. Rätt känsla. Det är så lätt att glömma vilka underverk som sker i utrymmet av tid och tålamod. Som om livet ska slå an en perfekt ton och säga: “Nu är det dags.” Men sanningen är: det perfekta tillfället är ofta bara en ursäkt för att inte börja. För att inte känna. För att inte riskera att göra något halvdant. Och så går dagarna.Fyllda av längtan efter det där som bara kan börja om vi tillåter det att vara just ofärdigt, oslipat, mänskligt. Jag försöker träna på att inte vänta.Att inte låta perfektion vara villkoret för att leva eller sättet att leva på. Att inte kräva rätt tid – utan ge mig själv tid.Och i den tiden händer det märkliga: Jag blir mer människa. Inte bättre. Inte klarare. Men mer sann.Så nu övar jag på det, igen och igen: Att inte vänta på känslan. Att inte vänta på klarheten. Utan ge mig själv tillåtelse. Att börja. Att vara. Att leva mitt i det som är.Det finaste man kan ge sig själv är tid. Och kanske, ännu mer: modet att ta den.
