I Jag tror på riktigt inte att ni förstår. För jag har knappt förstått det själv.För helt plötsligt sitter jag med en plan för mitt liv som jag så länge tänkt att jag aldrig skulle kunna ha. Att det inte var möjligt för mig. Att ”så lever andra, inte jag.” Och sen har jag — med små justeringar, massa övningar och en brutal ärlighet med mig själv — vänt på allt.Vi har bott i vårt hus i ett år nu. Ett helt år.Och jag har inte njutit av vårt område en enda gång på det sätt jag trodde att jag skulle.Min bild av att flytta utanför stan var att börja dagen med en promenad, hinna greja hemma, känna lugnet. Ni fattar. Men nej. Jag har inte känt så alls. Jag sprang en runda i slutet av sommaren/början av hösten, satte mig på en brygga och tänkte: ”Det här har jag inte gjort en enda gång sedan vi flyttade hit.” Inte badat. Inte stannat upp. Inte tagit in att vi faktiskt bor såhär.Och det sjuka är att allt förändrades med små, enkla justeringar i mitt schema — och framförallt: medvetenheten om hur otroligt mycket jag jobbat. Hur mycket jag burit. Hur länge jag tryckt undan det. Det var inte förrän jag satt i möten med människor som faktiskt sa det rakt ut till mig, som jag fattade. För jag hade verkligen inte förstått det själv. Och det har gjort sån jävla skillnad. För mitt mående, min närvaro, min kreativitet — allt.När min mamma gick bort blev det så tydligt för mig att livet framförallt handlar om att njuta. Att ta vara på stunder. Att känna att det kommer en jul och låta kroppen pirra av förväntan. Jag har inte känt så på flera år. Att vara i kroppen, låta tankar passera, stanna upp.Men min största inre spärr har varit:”Det går inte. Det funkar inte ekonomiskt.” Och till slut blev det precis tvärtom. För när man jobbar och sliter på den nivån jag gjort hinner man inte lyfta blicken. Man hinner inte fråga: Hur blir jag mer effektiv? Hur förvaltar jag mina dagar bättre? Hur vill jag egentligen leva? Det är en farlig vurpa att tänka:”Jag har inte råd att ta hjälp, så jag gör allt själv.” För jag skojar inte — jag har inte haft pengar till att satsa på det jag satsat på det senaste.Men jag har också insett att så som jag hållit på… det funkar absolut inte om man vill leva ett liv rikt för själen. Och när jag inte vet hur jag ska ta mig framåt, då måste jag ta hjälp.Nu ser jag det så tydligt i backspegeln: Att våga göra annorlunda var det enda valet jag hade. För mig har det tagit på pricken exakt ett år att förändra så att jag kan leva mer på det sättet mitt inre har längtat efter men som jag själv satt stopp för med min tankar. Det har varit så himla värt det.
