Jag och Anna hann diskutera och reflektera över en oändligt massa saker under vår vecka tillsammans. Bland annat pratade vi om principfasthet och gråskalor. Jag upplever att jag inte är alls lika principfast idag som 10 år sedan och att jag har gått från någon som såg allt i svart och vitt, till bli en människa med enormt tydlig gråskala. Genom att leva ett liv där du är öppen för och välkomnar åsikter, är lyhörd. Ett liv där du känner dig ödmjuk inför att förändra ditt synsätt samtidigt som du vågar ifrågasätta. Ständigt utvecklas som motsats till att vara principfast. Ja men då hamnar man troligen där jag är nu. Jag förknippar inget i mitt nyansrika tänk med att jag har blivit svagare, mindre insatt, mer oengagerad eller tappat livslusten och inte bryr mig. Nej snarare tvärtom. Jag är mer trygg i mig själv, har samlat på mig mer erfarenhet och har inte i närheten av samma behov att bevisa att jag är ”vettig” i mina åsikter. (Så som jag kunde ha i skolan eller på mitt första jobb.) Livet formar oss och vi formar det liv vi lever. Genom att ständigt tillåta oss att reflektera över det vi känner, genom att sluta vara eller tycka så som vår närmaste vänskapskrets eller samhället anser vara rätt, desto lyckligare blir vi och ju mer lugn hittar vi i oss själva. När vi lär oss att respektera våra egna känslor, kommer vi att ha mycket lättare att förstå dem som inte kommer från samma bakgrund eller norm som vi. Vi behöver inte förändra hela vår värld men det gör oss gott att sluta dömma och istället leta sammanhang där vi tillåts att vara vi. Alltid. Oavsett vad. Det handlar inte om att tycka att man själv är fantastisk och underbar, att hela tiden mata sitt ego eller att ständigt jaga. Det handlar om att vara stolt men ödmjuk inför det faktum att vi är vi. Det handlar om att prioritera oss själva och att älska andra, det handlar om att söka och att finna.
