Mitt i all trötthet slog det mig hur fint det är att dela livet med någon som vill en väl på riktigt. För självklart är det så att både jag och David blir ”drabbade” av att jag bygger/satsar på MIN dröm. David som ju utöver bandyn arbetar på ett byggföretag har utan att jag bett om det tagit på sig all projektledning för studion, projektledning som bitvis har tagit enormt mycket tid. Han är också den som ser till att vi är nere i studion, bygger, spacklar, fogar - ja ni fattar. Han har inte massa erfarenhet av det praktiska men ser till att lära sig, ger inte upp. När jag känner mig stressad och orolig över hur det ska gå, ber om ursäkt över att jag har dragit in honom i allt så svarar han lugnt att han är peppad och tycker att det här är så spännande, att det kommer gå bra. Ja det finns mycket med den här perioden som gör att man blir trött, har nära till irritation och mindre tid för varann. Det finns inga härliga weekends eller resor planerade, ingen ork till härliga samtal, restaurangbesök eller äventyr men ändå en vilja att allt ska bli väl. Igår när jag förklarade att jag liksom var för trött för att träna och nojade mig över hur dåligt jag sover, sa att jag ville ut och fånga kvällen som ju var så härlig och äta glass. Då säger han - gå ut och spring, du behöver det, kommer göra att du sover gott. Ja sen kom han och Knut, mötte upp, hejade på mina intervaller för att sen äta glass. Sen sov jag som en stock. Tänk vad härligt det är att dela livet med någon som vill en väl på riktigt.
