I måndags kände jag mig så enormt sorgsen över att behöva kliva in i vardagslivet igen. Det som i sin tur innebär att jag och David behöver ta oss ur våran lilla ledighetsbubbla som jag alltid trivs så bra i. Det är lite konstigt det där, för när vi har massa tid tillsammans känner jag jämt att jag aldrig mer vill vara utan honom, men i det vardagliga att jag klarar mig rätt bra ensam. Borde det inte vara tvärtom? (Ja ni behöver inte ta mig exakt på orden, men typ så är det.) Hur som helst, när jag gick och la mig i måndags kom jag på att jag innan jul beslutade att även denna veckan skulle få gå på halvfart, enbart hugga tag i mina absoluta måsten gällande jobbet. Så, så har det fått bli. Det har lämnat utrymme till att laborera hej vilt med mina tankar som har hållit ett högre tempo än mig. Det vill säga, jag har känt mig ganska orolig och ängslig. Lite övermäktigt har det varit. Jag gillar ändå när det blir så, att det finns utrymme i livet att låta tankarna storma, det innebär ofta att jag är ganska fridfull. Ja jag fattar, det låter skitkonstigt och motsägelsefullt men det är inte det. Det jag menar är att när jag tillåter mig att varva ner hinner jag tänka och känna mer. Typ som när man är på semester och tycker att allt är otroligt vackert och att maten smakar extra gott. Man är där! Stimulans 360 grader skulle jag vilja kalla det, träna på att varva ner för att känna mer. Ja så vem har blivit lidande då? Jo det har såklart ni. Jag har inte svarat på era meddelanden, kommentarer och låtit bli att uppdatera så frekvent, jag har tappat grepp om tid och rum så att löputmaningen kommit på sniskan. Men det är skönt ibland, att känna att jag har den förmågan att låta bli, låta allt vara. Måste få längta lite. Ja men lite så.. ledigheten har fått dröja sig kvar.
