Vi lever i en tid där allt går snabbt. Kickarna finns överallt – i scrollandet, i nätshoppingen, i möjligheten att byta stad, jobb, liv med några knapptryck. Möjligheterna är oändliga, men samtidigt… vad gör det med oss? Titta på dejtingappar – vi sveper förbi ansikten och reducerar en hel människa till en sekundsnabb bedömning. Vi matas ständigt med en bild av kärlek som något omvälvande, passionerat, intensivt. Filmer, sångtexter, böcker – de handlar om början av en relation, om förälskelsen, om det som känns mest. Verkligheten är något helt annat. Den stora delen av livet är inte höga toppar och djupa dalar – den är vardag. Kärlek är att välja, att stå kvar, att bygga. Och när vi ständigt får höra att kärlek är något som ska kännas som en explosion, är det inte konstigt att många tvivlar när den inte gör det, mig själv inkluderat. Lägg sedan till allt vi bär på – sår, trauman, erfarenheter som format vår syn på vad vi är värda och vad vi vågar tro på. Inte konstigt att det känns svårt. Så om du idag känner dig ensam, vilsen eller bara trött på alla hjärtan och rosor – du är inte ensam. Kärlek är mycket större än det vi lär oss att tro. Min och Davids relation är det största jag har upplevt. Det är också den längsta kärlek jag har varit i. Vi har prövats genom åren – av livskriser, tuffa privata utmaningar, sorg och trauman.Jag har alltid varit en person som känner starkt, som tänker att om det inte är starkt, ger mig fjärilar och är passionerat så är det dags att ge sig av. Men sen kom jag till en gräns där jag inte orkade mer, där jag kände att kick-sökandet resulterade i njut-förlust i det som är min vardag, det skapade ångest och sån rastlöshet. Så jag bestämde mig! Bestämde mig för att jobba med mig själv eller ja - snarare gå igenom ett riktigt jävla krig med mig själv. Efter att jag fullkomligt rasade så hände det något med mig och med oss. Det som har byggts upp mellan oss efter det är något större än fjärilar i magen och pirr. Det är ömsesidig respekt. Det är trygghet. Det är att driva varandra framåt. Att stå kvar - även när det är svårt.Det är att välja bort, men också att våga välja igen. Att finnas där, även när den andra kanske inte orkar eller vill. Att ta de svåra diskussionerna, att hitta tillbaka till romantiken när vardagen tränger sig på.Det är att göra saker för varandra som bevis på uppskattning. Att få vara trött och oengagerad. Det är transparens och tillit. Att sätta ord på svåra känslor och att våga uttrycka dem. Det är att gå i terapi. Men också att orka och vilja hitta tillbaka, om och om igen. Kärlek - utan fjärilar i magen på de bästa av sätt.
