För ett tag sen fick jag det här meddelandet: "Du behöver inte svara men…är konstant missnöjd med min kropp. Hur når man känslan av att acceptera den och känna att man duger i den kropp man har? Är så trött på att år in år ut känna så här." Jag kommer aldrig kunna lära er att älska det ni anser vara skavanker, det som samhället lärt oss att vi ska ogilla till och med hata, sådant som filter suddar bort. Det tycker jag är skit! Jag kommer aldrig kunna säga att ni är ensamma om att observera era kroppar ur allt för snäva perspektiv. Vi granskar oss själva och varann ständigt och jämt. Ni kommer inte att tro på mig när jag säger att ni duger precis som ni är. Det är för svårt. Det jag kan göra är att försöka styra era tankar. Tankarna som när de får fyr, sprider sig som rök, smiter in och under där ingen eller inget kommer åt, tar bort det fina. Motverkar alla försök hitta något ni älskar. Men snälla jag tvingar er. Försök. Jag uppmanar er att utnyttja det förrädiska med bilder till er fördel, posa ditt bästa och ta en bild där du känner dig oemotståndlig, titta på den när du behöver få pepp. Hundra procent en mer trovärdig och distanserad bild av dig än du någonsin kommer att ge dig själv. All knep är bra knep. Jag önskar att ni slutar att bry er om, eller för den delen diskutera och fundera så mycket över andras kroppar. Det kommer bara att slå tillbaka genom att ni tänker att andra dömmer och snackar om er på samma sätt. Dåliga dagar är allt jag ser tigerränder, gropar, bröst som kunde ha mer studs och muskler som saknar form. Mina tankar är ingen sanning. Mina tankar är ingen sanning!! Jag kan själv välja att grotta ner mig i jämmer och mörker eller att lägga störst vikt vid de dagar där allt som är fylligt ger mig harmoni. Inte helt otippat har träning varit en del av att släppa fokus på skavanker och fokusera på kraften som min kropp besitter. Det gör absolut inte att jag och min kropp lever i hundra procent harmoni. Det kommer vi nog aldrig göra och det låter jag vara okej. För det vet ju ni att allt vi förbjuder växer. Jag låter också min kropp ta för sig, låter den vara kaxig och extravagant. Låter den äga plaggen jag trär på, svettdroppar längs ryggen när den lyfter tungt eller springer snabbt, av smekningar och ord som viskas i mitt öra tillägnade det som är jag, allt som är jag. Ju mer vi äger, desto mer kommer vi uppskatta.
