Jag tänkte egentligen att det här inlägget skulle handla om hur magiskt det är att vara här uppe. Om bergen. Om tystnaden. Om hur skönt det är att inte ha någon täckning. Om hur skönt det är att telefonen inte piper och att dagarna bara får vara. Att det är precis så vackert som det ser ut.Men sanningen är att jag inte mår helt toppen. Jag känner mig låg och har ångest. Det har varit några månader med stora beslut och frågor som rört om mycket mer än jag nog förstått. Och jag tror att sådana saker hörs tydligare när man kommer upp på ett berg. När det blir tyst. När det inte längre finns något att distrahera sig med.Den här sommaren blev inte alls som jag hade föreställt mig. Jag jobbar inte särskilt mycket, men jag känner mig inte heller semesterledig. Jag befinner mig i något märkligt mellanläge där jag varken känner mig ledig eller produktiv. Och jag inser att jag verkligen inte trivs där. Jag gillar riktning. Jag gillar att känna att jag bygger något. Att jag är på väg någonstans. Istället känns det som att jag står och stampar.Jag har också funderat mycket på det här med Instagram. På hur stor del av mitt liv det faktiskt har varit. Jag har delat med mig i så många år och någonstans tappade jag den där självklara rösten som jag alltid haft. Den som skrev utan att tänka så mycket. Nu känns det ibland som att jag inte riktigt vet vad jag vill säga längre. Fucking 12 000 följare i typ tio år. Va? Jag kan bättre?Det är märkligt hur man kan stå på en plats som är så otroligt vacker och ändå känna att det stormar inuti.Någonstans vill jag verkligen tycka att det är okej. Livet går upp och ner. Man kan inte må bra jämt. Men om jag ska vara helt ärlig så är det inte det som är jobbigt. Det jobbiga är att jag känner mig trött på att känna så här.När livet bjuder på flera tunga perioder efter varandra blir jag rädd. Rädd när jag märker att jag är på väg in i en ny. Jag hinner tänka: Inte en sommar till. Jag hade så gärna velat att den här sommaren skulle kännas lätt. Vill inte slösa en vecka till på att må dåligt. Samtidigt finns det något fint i att vara här. För även om bergen inte löser någonting så påminner de mig om något viktigt. Att livet inte alltid behöver kännas perfekt för att vara vackert.Jag tittar fortfarande upp mot topparna. Jag badar i iskallt vatten. Jag dricker mitt morgonkaffe med utsikt över dalen. Jag skrattar. Och sedan kommer en våg av oro igen. Jaja det är väl bara ytterligare en sak jag ska träna på - att stanna kvar i känslan av det obekväma? Eller nåt sånt!? Skav trots sol. Så är det.
