Det är lite som Way Out West i mitt huvud, fullsmockat och alldeles för mycket saker som pågår samtidigt, på samma gång härligt. Denna veckan har vi vår stora release för boken, både mina och Anjas päron kommer till stan, alla mina vänner, bekanta och människor som jag älskar kommer för att fira. Jag kanske kommer att fatta då, då på onsdag kväll att vi har lyckats med något stort. Det gör jag nämligen inte just nu. Nu är det detaljnivå på pysslet inför bröllopet. Små förfiningar som gör att jag känner mig sådär nöjd ut i fingerspetsarna. Jag tror att vi kommer att en helt och hållet underbar helg i Italien. Jag både vill stoppa tiden och vrida fram den på samma gång. Just ja, David blev av med sitt jobb i våras, eller ja den tjänst han har vid sidan av bandyn. Företaget han har jobbat på i 9 år gick i konkurs. Det har inneburit att vi har haft extremt mycket tid tillsammans de senaste månaderna. Det gör ont i mig att den här tiden snart är över och att vi aldrig kommer att kunna ha det såhär igen. Sist men inte minst funderar jag över hur det kommer att vara att snart säga: ”min man” om David? Varför Knut är så söt? Vad jag vill fokusera på jobbmässigt framöver, känner mig kluven? Om jag ska behålla en baddräkt som jag har beställt till bröllopet eller om jag ska köpa en galen kjol istället? Att det är tur att jag har mens nu. Vad tänker ni på?
