Något jag ofta märker är hur fascinerade människor blir när någon bara… är sig själv. När någon inte förskönar, filtrerar eller anpassar sig för att passa in i en mall.“Det är så skönt att du är som du är.”“Du känns så äkta.”“Det är inspirerande att du bara kör ditt race.”Jag älskar att höra det, men samtidigt får det mig att fundera:Varför är det så uppseendeväckande att bara vara sig själv?Det säger något om vår samtid?! Om hur mycket vi format oss efter förväntningar, polerat kanter och slipat bort det som sticker ut. Om hur vi blivit så vana vid att människor skapar versioner av sig själva att vi nästan tappar bort vad som är äkta.Jag upplever också att det finns en tydlig bild av hur man ska vara sig själv. Det ska vara stökigt, rått, osminkat. Att visa sin frihet innebär ofta att man ska dansa, skratta eller gråta högt, hänga ut sig. Som om att den typen av autenticitet bara kan existera i kontrast till det polerade.Jag älskar vackra saker. Det har jag gjort sen jag var liten. Vackra bilder, vackra miljöer, en känsla av estetik. Och bara för att mitt liv inte är perfekt betyder det inte att jag måste sudda ut det jag tycker är fint för att vara äkta.Att vara sig själv är inte ett uttryck som ser ut på ett sätt för alla. Det är inte alltid att dansa barfota i solnedgången. Det är inte alltid att gråta framför kameran. Det handlar inte om att medvetet visa upp “fula” sidor för att bevisa att man är genuin. Det handlar om att det du visar, säger och gör kommer från en sann plats.Och jag tror att just där styrkan ligger – att våga vara sann på det sätt som känns rätt för dig. Inte på det sätt som förväntas vara genuint. Det är då det blir genuint på riktigt.Vad tänker ni?
