Det finns en märklig fas som ingen riktigt pratar om. Den kommer inte när allt rasar, utan när saker äntligen börjar ordna upp sig.När du har burit för mycket för länge, när du till slut släpper taget lite — tar hjälp, frigör tid, andas ut. Då borde du ju känna lättnad. Men ofta känns det tvärtom: tomt, oroligt, kaosartat. Kroppen fattar inte att det är över. Den är fortfarande inställd på att du måste kämpa. Så när du äntligen vilar, så börjar hjärnan oroa sig.“Vad håller jag på med? Jag borde göra mer. Tänk om allt rasar.” Det här är inte ett tecken på att du gör fel. Det är ett tecken på att du håller på att växla från överlevnad till tillit. Och det är kanske den svåraste växeln av alla.För hjärnan – skapa trygg struktur utan pressNär du går från full fart till lugn behöver du rytm, inte schema.Prova:En morgonritual. Tänd ett ljus, drick kaffet långsamt, skriv tre meningar: “Vad jag behöver idag är…”En sak per dag. Resten får vara bonus.Kvällsstängning. Skriv ner det som snurrar innan du lägger dig – så slipper du bära det i huvudet hela natten.För hjärtat – skuldfria tillståndNär du börjar ta hand om dig själv kommer skulden nästan alltid först.Men skuld betyder inte att du gör fel – det betyder att du håller på att växa ur det gamla sättet att vara på.Säg till dig själv:“Jag är inte oansvarig. Jag håller på att lära mig att leda på ett nytt sätt.”eller“Jag får vila även när andra jobbar.”För kroppen – hjälp den förstå att du är tryggNär stressen har varit långvarig behöver kroppen konkreta signaler på att faran är över.Andas lugnt: in i fyra sekunder, ut i sex. Tre gånger räcker.Rör på dig utan mål: gå en stund varje dag utan musik.Beröring: dra en filt om dig, ta en varm dusch, håll om någon.Det här är inte småsaker. Det är läkning.För själen – låt det nya växa fram långsamtNär kroppen börjar lugna sig kommer små glimtar: längtan, idéer, intuition.Skriv ner dem utan att göra något med dem.Det är frön, inte to-do’s.Det här skriver jag lika mycket till mig själv som till dig.För jag är också mitt i den där övergången — har sjösatt en jättestor förändring jag har jobbat för att få till i 1,5 år. Jag är mellan kamp och tillit, mellan att bära allt och att våga släppa taget lite. Och då kan det vara skönt att bli påmind om att man inte är lat eller oansvarig för att man vilar - man håller bara på att bygga något hållbart.
