[caption id="attachment_1802693" align="alignnone" width="667"] Fotograf: Rasmus Lindahl[/caption] Egenskapen snäll väcker mycket känslor och tankar hos mig. Jag tänker att snällhet liksom är en grundegenskap som alla har, åtminstone på något plan eller någon nivå. En egenskap jag tar för given hos alla jag omger mig med. Okej. Detta har pågått i mina tankar idag: Om en människa beskrivs som snäll, är jag fördomsfull och tycker att det låter ganska tråkigt och förutsägbart, kort och gott ointressant. Utöver det så kan snällhet i min värld även bidra till känsla av naivitet och dumhet. Vi har lärt oss att vi ska vara snälla mot andra och herregud -mot oss själva. Vi. Måste. Vara. Snälla. Mot. Oss. Själva! Jag måste erkänna att jag tycker att det är betydligt svårare att vara snäll mot mig själv än andra i både handling och tanke. Hur är det möjligt? Vidare så tänker jag att om vi prioriterar att vara snälla mot oss själva och att lyssna inåt så skulle det i princip kunna innebära att vi gör saker som får någon annan ledsen? Så vart går gränsen för hur pass snälla vi ska vara mot oss själva? Där vi kan såra någon annan till förmån för vår egen lycka? Jag tänker på sådana sammanhang som innefattar konkurrens, förhållanden och relationer? Sen är det, det där med att inte vara för snäll. Att man då löper risk för att bli överkörd, att det finns en föreställning om att det är svårare är bli framgångsrik och lyckas . Som att gemene man applåderar tyst och säger: ”det är så härligt att se när någon så snäll och ödmjuk lyckas.” Vad är det om? Sist men inte minst så tror jag att snällhet, om något, särskilt i sammanhang som handlar om framgång, kan bidra med både motivation och inspiration. Inte fan vill man ge sitt yttersta till en chef eller kollega som beter sig som ett as? Tankar jag tänker, för att det är så himla intressant att vrida och vända på en sådan självklar sak som snällhet.
