Jag har behövt bromsa mer än jag har behövt kämpa. Det är ovant för mig att ens skriva det. Jag har alltid varit bra på att fortsätta, hålla i, ta mig igenom. Men det här året har visat mig att framåt inte alltid betyder fortare. Ibland betyder det långsammare. Mjukare. Med fler pauser än planer.Det som såg ut som motstånd var ofta min kropp som försökte hjälpa mig. Jag har tolkat trötthet som lathet, tvekan som svaghet, behov av vila som något som behövde övervinnas. Nu ser jag det annorlunda. Som signaler. Som intelligens. Som ett språk jag håller på att lära mig – på riktigt den här gången.Och jag är inte sen – jag är exakt där jag behöver vara. Inte efter. Inte på väg ikapp. Inte i skuld till någon version av mig själv som sprang före. Bara här. Med det jag bär just nu. Och det får räcka. Det är tillräckligt.
