Tittar på sex and the city. Tänker på vem jag var då när jag såg det för första gången, hur jag såg på världen och innehållet i den serien (för det minns jag så väl) och vem jag är nu. På samma sätt som jag är någon helt annan är jag exakt densamma. Även om jag är någon helt annan så finns flickan från småstaden kvar. Jag började för länge sen ifrågasätta de ideal och riktningar som en omgivning så lätt lär en är rätt. Bröt mig loss, men har ändå stannat kvar, varit fast i grepp. En kamp som har handlat om att erkänna att allt det som jag lärde mig om HUR man ska vara, inte alls stämde överens med vad jag VILLE vara. Men inte är det väl bara småstadens förordningar som statuerar exempel på hur det bör se ut i den duktiga flickans journal. Nej hela livet finns uppstyrt i fickformat, även om det såklart framställs som att den manualen är helt utan krav. Och den där manualen trasslar till det. Gör att det blir lätt att göra och leva på ett visst sätt för att det är det som förväntas av en. Man träffar någon som man flyttar ihop med, gifter sig och skaffar barn - lever lyckliga i alla sina dar? Problemet är bara att tänk om den där killen man träffar egentligen borde vara en tjej? Tänk om man inte är säker på om man vill ha barn? Kanske är det svårt att leva lyckliga i alla våra dar? Ibland önskar jag mest av allt att jag hade varit en sådan som inte tänkte på något av det jag har skrivit ovan, att mitt huvud var lugnare och tankarna mindre påträngande, att behov att lämna en stad inte fanns, att jakten på äventyr kändes lika flyktigt som en romans. Men samtidigt, det hade varit lite av Alexandra då.
