Nu har jag nästan skrivit klart inlägget om när jag ”besteg” Mount Everest, vill fila på det lite till och är för trött för att göra det nu. Ok!? 🙃 Tills att det är klart tänkte jag att vi ska njuta lite av helgens utflykt som avslutades med ett knippe blå himmel och en strimma ljus. Där det nånstans mitt i åktes traktorflak, en tur kantad av djup skog på grusväg. Ja och hela dagen den kantades av hav och det overkliga ögonen får uppleva när man vandrar i tallskog på en skärgårdsö. Jag tänkte att här vill jag leva och dö, eller åtminstone äta kyckling, potatissallad och runda av med en kopp kaffe med dopp i form av en dammsugare. Jag började med det sistnämnda - allt annat hade känts en aning för dramatiskt? Att vi sen drack kaffe hemma hos familjen som körde runt oss med sin traktor, det toppade hela dagen och är en helt annan historia. Ja ni vet ett såntdär inlägg som egentligen inte säger så mycket men förhoppningsvis förmedlar en känsla att ta del av. En känsla av ljuv, med strimmor av blått. ❤️ Kram
