[caption id="attachment_1804447" align="alignnone" width="1000"] Fotograf: Hanna Skoog[/caption] Det här är en text från min och Anjas bok Self Care som känns lite extra nära just nu. Hoppas att ni ska gilla. "Jag minns inte hur gammal jag var när jag gick till psykolog för att söka hjälp för min ångest första gången, men jag vet att jag var en liten tjej. En tjej som var rädd för att gå och lägga sig på kvällen och som oroade sig över mycket. Så pass mycket att jag fick ett tryck för bröstet som gjorde det svårt att andas. Jag visste inte att det kallades ångest då. Ångesten är något som har varit väldigt, väldigt jobbig och som i perioder har varit så intensiv att den varit svår att hantera, under sådana perioder har jag alltid sökt hjälp hos en psykolog. Jag vet nog fortfarande inte exakt vad den bottnar i, jag vet bara att vissa personer är mer benägna än andra att dras med ångest. Varför jag drog den lotten i livet är oklart, men det har blivit lättare att acceptera det när jag vet att det är så. Jag är tacksam över att jag har förmågan att orka jobba med min ångest, något som har bidragit till att den har blivit bättre och tar mindre plats med åren. För mig har det hjälpt att prata om och ta itu med saker som skapar den och inte skämmas för att den finns. För 10 år sedan fick jag för första gången i mitt liv uppleva hur det är att ha en panikångestattack och springa på toaletten för att spy, jag fick testa hur det är att ligga sömnlös nätter igenom för att sedan gå upp till jobbet och vara den glada och alerta Alexandra. Jag fick testa att skrikgråta mig igenom ångestattacker för att till slut bli så utmattad att jag slapp känna ångest och istället kunna fokusera på den förlamande trötthet som tog över varenda muskel i min kropp. En period när jag startade varje morgon genom att känna efter om den där klumpen i magen och trycket i bröstet fanns kvar eller om det bara var en dröm. En verklighet som gjorde att jag sjönk ihop i min hållning och fick ha vänner på stand-by över telefon. Det pågick under flera år. Jag lärde jag mig snabbt att alkohol och kaffe är som gjort för att öka på ångesten för mig. Jag lärde mig även att ju mer jag försökte att inte tänka eller känna den, desto tydligare blev den. Jag fick ett tips från min psykolog att bli »kompis« med min ångest och att påminna mig själv om att det »bara« är just ångest. Att det inte är farligt. Att säga »hej hej ångest«. Det var så svårt i början och kändes otroligt töntigt, men kom att hjälpa. Jag skrev också ner det som gjorde att jag fick ångest och alla andra stökiga tankar. Skrivandet blev en bra övergång till att börja träna på att sluta SOS-ringa mina kompisar, börja klara mig själv. Jag fick dessutom vara extremt noggrann med att ta hand om de saker som får mig att fungera och må bra: mat, sömn och träning. Jag såg till att umgås med vänner där jag inte behövde dölja min ångest och kunde vara låg, även om det ibland också kunde vara skönt att vara i sammanhang där jag behövde låtsas som att jag inte hade ångest. Det blev en påminnelse om att jag har kapacitet att vara ångestfri." Nu tio år senare går jag igenom mitt livs andra stora livskris och även om saker påminner om varann och jag i grunden har samma förhållningssätt så vill jag i ytterligare ett inlägg fylla på med lite ny erfarenhet och reflektion. Vad säger ni om det? Stor kram från Alexandra
