Det känns som att jag äntligen, äntligen lever mitt liv på ett sätt som jag har strävat och trånat efter de senaste två åren. Ett liv som är exakt precis som jag är van vid och som jag behöver för att må bra - ett liv fullt av helger med vänner. Där jag inte är för trött för att orka ge eller ta emot. Aldrig i någonsin kommer jag att ångra att jag startade företag, eller att jag har fått jobba hårt för att 5 år senare kunna ta ut en lön och ta hjälp för att kunna vila och återhämta mig mer. Nej kära vänner det flyter inte på så pass att jag kan slappna av och luta mig tillbaka. Jag och Mandy kommer behöva kämpa för att dra ihop våra löner. Men de senaste åren har varit så pass krävande att om jag inte hade tagit in hjälp nu så hade antingen jag eller mitt företag brakat ihop och då är ingenting värt någonting. Att anställa Mandy var det enda riktiga och värt varenda krona som det ger mig utrymme för att krama mina vänner. Känna mig levande. Finnas till. Vara i det så kallade nuet. I helgen har jag varit hos Elisabeth som är en självklar del i mitt liv. Ni har kanske inte hört om henne sådär jättemycket och det beror på att livet har kommit lite emellan det senaste 2 åren. Så som det gör och som inte spelar någon roll när man älskar någon så avgrundslöst som jag älskar Elisabeth. Elisabeth och jag lärde känna varann när jag bodde och pluggade i Jönköping för en himla massa år sedan. Hon fanns med mig när jag genomgick min hittills största kris i livet och genom det formade vi ett band jag inte kommer kunna förklara för er här och nu. Men det är starkt och vackert och kommer aldrig att bli något annat än det. Jag kommer att berätta om helgen i detalj i veckan men nu ska jag njuta av att åka buss, samla mina tankar, försöka hantera mitt vemod och den saknad som redan är total. Kram till er och en fin söndag!
