Efter bokinlämning och några Treo var det dags att packa lillväskan för att sticka till Paris tillsammans med mitt ”Tjejgäng - med inriktning på löpning och väldigt djupa samtal.” Jag var ju i ärlighetens namn inte särskilt pigg när klockan ringde 03.50, efter två timmars sömn och ja absolut, jag störde ihjäl mig på han som snarkade som en orkan i sätet jämte mig. Men hej, hallå, vem känner trötthet när man omger sig med 3 vackra, roliga och alldeles enastående brudar i Paris!? Inte jag i alla fall. Trots det, att vi var höga på livet, bestämde vi oss för att ta en riktigt lugn dag på stan och gå och lägga oss tidigt för att vara utvilade på stora dagen (marathonet). Det gick ju sådär. Vi tog direkt sikte på nummerlapps-utdelningsadressen. Susanne kollade upp ett ställe för oss att äta brunch på utmed vägen. Alla vi älskar tydligen att promenera i städer så, så fick det bli. Vi tog selfies medans vi väntade på bord. Susanne såg ut som en sockerbit så blev tvungen att lägga bort selfiesticken och knäppa en bild på henne också. I LOVE U MORE THAN PANCAKES... Men ville safe:a och äta några sådana också. Efter brunch fortsatte vi mot nummerlapparna. Kan hända att vi började tassa in i en och annan second-hand butik. Kanske hittade jag en jacka bland alla gamla plagg. Kanske prutade jag ner den från halva priset, till halva halva priset? Ingen vet. Eller jo jag och tjejerna och mannen i butiken vet. Ja men sen var det bara fortsatt Parise-vackert överallt vi gick. Alltså jag blir förförd av Paris. Paris är liksom min älskare. Han bor på den här gatan. Och på den lilla restaurangen brukar vi dricka en bordeaux och viska snuskiga saker till varandra. Han kikar ner på mig från fönstret näst högst upp till höger när jag kommer på kaffe mitt i veckan. Ger mig buketter, stora som träd, i rosa som matchar mitt hår. Men jag var ju där med tjejerna så ville såklart fokusera lite på dom också. Fotade fler hus och tänkte att det här hade Hannah älskat lika mycket som mig. Funderade över hur jag har lyckats med konststycket att äras av Susanne, Alex och Lindas vänskap samt om någon blir arg om jag köper lite röd färg och piffar till övergångsställena hemma i Stockholm!? Nähä ni, nu ska ni inte dömma mig. Bara för att jag vill måla övergångsställena hemma betyder inte det att jag har börjat klottra på väggarna i Paris. Den där har INTE jag gjort. Ja sen kom vi fram till nummerlapparna, där min huvudsponsor i livet hade en sjuk monter. Man är väl inte dummare än att man passar på att fjäska lite genom att knäppa bild!? Så störigt att 6 stycken fötter var tvugna att förstöra bilden ba. Finns tydligen appar som kan städa bort fötter och trolla fram svinstora ögon och allt möjligt. Men ser jag ut som den typen av app-användare? Svar nej. Hade inte hunnit springa in mina nya boost 19, vilket gjorde att jag inte vågade köra lopp i dom. Tänker att det var synd, eftersom att jag hade gillat att studsa fram sådär som bilden i bakgrunden visar. Nu såg jag istället mer ut som en kvinna med ett brutet ben och fötter utan stortår under loppet. Vi kom ut ur nummerlappshallen och kände oss taggade till tänderna på både lopp och livet. Det luktade vår. Fotade i en liten park med massa speglar? Coolt? Njaaaa. Ganska. Sen var det dags att äta pasta och dricka ett litet glas vin. Bara ett litet. Vi såg då, när vi satte oss ner, att vi enbart hade promenerat 1.8 mil. Perfekt, exakt enligt planen att ta det lugnt! ? Ja sen gjorde vi det vi gör bäst. Snattrar och skrattar. Jag försökte kolla tjejerna under kjolen men alla hade byxor på sig. Jag körde genomgång av passet, tankar, känslor och praktisk info. Sen gick vi hem och gjorde ansiktsbehandlingar. Somnade tidigt som vi hade bestämt. Not. Men vad gör det om hundra år, när allting kommer omkring. Väljer ju glädje framför sömn alla dagar i veckan!
