Kom att tänka på en sak idag när jag var ute och sprang, ja alltså förutom att dagens löptur kliver upp på 10-i-topp löpturer någonsin, jag tänkte på hur lätt det är att fega när det kommer till både löpturer och löpsällskap. Tänka att man måste vara lika bra på att springa som den man ska springa med eller att man för den delen behöver veta exakt hur långt man klarar att springa, när allt det egentligen bara är bullshit. Idag gick jag uppför backarna medan David sprang, eftersom backarna var så branta förflyttade vi oss typ lika snabbt, utöver det så var det så sinnesjukt vackert att jag knappt hann tänka på hur långt vi förflyttade oss. Mycket bra deal för oss båda. Gällande pass och sträcka så har man ju alla möjligheter i världen att göra sträckan exakt på det sätt man önskar. Det vill säga, vill man gå i backar så går man i backar. Den enda som lägger sig i det, är dina egna tankar, som i det här fallet bör få mindre utrymme Så jag utmanar er att våga lite mer. Ge er på längre sträckor än ni tror är möjligt. Våga gå om det behövs och njut av varenda steg, njut av att du vågar laborera med dina ”bekvämlighetssträckor”. Lycka till och håll mig uppdaterad på hur det går! Kram
