Det här inlägget är nog mest för mig. Men kanske också för dig som varit med om sorg. Ibland smyger sig sorgen in i kroppen före huvudet hinner förstå – och då är det skönt att få sätta ord på allt som känns. Det här är en sån text. Igår var det tre år sedan mamma gick bort, det var en tung dag. Jag har varit låg i flera veckor utan att riktigt förstå varför, men nu inser jag att det är exakt de här veckorna som var hennes sista i livet. Det är som att kroppen minns – före jag själv hunnit fatta.De senaste veckorna har jag haft en känsla av att inget blir gjort. Tröttheten har liksom varit extra tjock. I lördagskväll när jag gick och la mig och klockan slog om till 00.00 så gick det upp för mig och jag utbrast högt - åh nej det är imorn, David svarade lugnt: ”jag vet”. Igår var det som att allt gick upp för mig och det gjorde faktiskt något med mig, jag liksom landade. Dagen igår blev en sorgsen, vacker, varm dag. David märkte nog hur jag mådde. Fanns där lite extra. Gav mig utrymme. Lät mig känna precis som jag kände – utan att försöka laga, bara vara.Vi skulle egentligen bara fixa matlådor inför veckan. Men när vi kom till ICA Nacka så hade de pangpris på skaldjur (och nej, jag borde inte avslöja att det alltid har det på söndagar – det är vår lilla hemlis). Så vi sket i planerna. Sket i att det var söndag och allt man ”borde”. Vi köpte ostron, räkor och vit sparris. Hemma hade vi kavring, så jag stekte smulor i smör. Istället för storkok blev det smörstekt bröd med räkor och aioli, vit sparris med hollandäs, kavringssmul och forellrom, ostron med vinägrett och citron. Jag la snabbt som örnen en flaska Moët på kylning i frysen, mamma till ära.Och så satte vi på spellistan jag gjorde till mammas begravning så att hon fick vara med oss. Jag grät lite här och myste lite där. Och kände hur skönt det faktiskt var att få vara i sorgen. Inte trycka undan. Bara få känna. Samtidigt, så var det så himla fint. Så varmt. Så kärleksfullt. Mamma hade älskat allt med den kvällen. Skaldjuren, champagnen, känslorna. Att få vara nära, även när hon inte är här.Vissa dagar gör lite mer ont än andra och tydligen så hjälper det att stanna upp och tillåta sig att vara ledsen. Eller att bara duka upp något gott, hälla upp ett glas, sätta på en spellista och säga: kom, mamma – ikväll är du med oss.
