I sex månader har jag tränat på något som är så obekvämt för mig att jag nästan vill krypa ur skinnet: att starta min måndag morgon lugnt.Inte öppna mailen.Inte börja med admin.Inte kasta mig in i allt som ska göras.Det låter kanske enkelt, men för mig är det precis motsatsen. Jag är van att gå på högvarv direkt, som om måndagen vore startskottet för ett maraton jag måste vinna. Men det jag aldrig har sett – förrän nu – är att mina dagar blir alldeles för långa. För när jag dessutom håller klasser på kvällen så sitter jag där 14 timmar senare och undrar varför jag är helt slut.Och det är ju just där det börjar. Att se. Att notera.För sanningen är att jag inte ens har reflekterat över det här mönstret tidigare. Jag har bara accepterat att jag är trött, utan att ifrågasätta varför.Så steg ett i vilken förändring som helst: stanna upp och titta på hur det faktiskt ser ut. Det kan låta banalt, men utan den insikten går det inte att göra något annorlunda.Så jag övar. Tar det lugnt fast det brinner av saker som behöver göras. Det är skavigt att börja måndagen långsammare, hela mitt väsen vill rusa iväg - kroppen vill rusa iväg. Men! Det är så otroligt tydligt att vinsten är större i längden så jag låter bli att rusa.
