Sen sist har jag hunnit avsluta mitt sjunde IVF-försök. Utan framgång och det gör mig trött. Inte bara trött-trött, utan sån där trötthet som sätter sig i hela systemet. Jag har inte haft någon riktig ork och inte heller någon lust.Jag måste nog erkänna att den här omgången är den första på den här resan som jag känner att jag inte riktigt har kämpaglöden, att jag orkar. Jag har varit så positiv längs resan, tänkt att snart så är det vår tur. Men efter den hör vändan har det varit väldigt svårt att hitta tillbaka till det hopp som hela tiden har drivit mig. Efter varje försök har jag lyckats ladda om. Sorgen har kommit, absolut. Men jag har varit snabb på att hitta tillbaka. Snabb att vända uppåt. Det har inte varit för att jag försökt lura mig själv — det är bara så jag har klarat det.Jag har de senaste åren lärt mig mycket om att hantera svåra känslor - lärt mig om sorg, att vara mitt i den. Jag vet när det är dags att stanna i en känsla. Och jag vet när det är dags att försöka släppa taget. På att vara varm mot mig själv.Den här gången är det annorlunda. Det är som om allt inuti bara säger: nej. Jag orkar inte. Jag vill inte.Jag har varit arg som ett bi. Jag är så besviken på min kropp. Jag är ledsen för att jag inte får vara i stillhet - nästa spruta, nästa kanske, VÄNTAN, den maniska känslan över vad det är som känns i magen efter isättning, dagarna innan test, nästa besvikelse. Och hur allt blir på paus, står stilla, samtidigt som exakt allt är ett schema. Frustration över att inte orka sköta jobbet, att inte orka ta hand om kroppen, inte kunna påverka resultat.Så där är jag nu. Mitt i allt. Inte så positiv. Ganska trött. Men jag laddar om, jag är bra på det!
