De senaste åren har jag levt mycket i kroppen.Hormonbehandlingar, känslor, förväntningar, oro, hopp. Det har varit både vackert och skitjobbigt. Kroppen har pratat högt men jag har inte alltid hunnit lyssna.För några veckor sen hände något.Jag var liksom klar. Klar med att vara där jag har varit, klar med att slita, kämpa, stressa. Jag vill inte mer. Orkar inte mer. Så jag gjorde som jag brukar - bröt ihop och kom igen. Jag grät till och med och ringde David och sa att jag inte orkar mer. Han förstod. Så sa han att det kommer lösa sig. 2 veckor senare började jag med lösningar igen.Så det fick bli… hmm, inte en nystart, utan mer som en mjuk återkomst. Till mig själv. Till min rytm. Till den där känslan av att det jag gör faktiskt landar rätt i kroppen.Jag har insett att vissa perioder i livet kräver paus. Men det är inte alltid man har möjlighet att stanna upp, ens när man vet att man borde. Men ärligt - jag har VERKLIGEN längtat efter att bara trycka på en pausknapp – få kliva ur ALLT som är ansvar en stund. Men jag har inte kunnat.Jag vill säga att det inte har inte funnits tid för att sörja färdigt, vila ordentligt eller jobba lite mindre när kroppen kämpat. Jag har bara fortsatt, för att jag har behövt - alternativt sätta mitt företag i konkurs. Så ja. Och samtidigt… jag märkt att när jag utvecklas behöver jag förändra saker. På riktigt. Det kan kännas hårt, men ibland måste man vara rak mot sig själv för att bygga upp något nytt. Samtidigt har jag också sett att vissa beslut jag tagit har handlat mer om att visa vad jag går för, än om vad jag faktiskt mår bra av. Det har gjort att jag tappat lite av min spontana sida – den där levande, nyfikna delen av mig som ger mig så mycket energi. Det är nog egentligen den som jag saknar som mest och har som mål att hitta tillbaka till. Energin. Den som vågar följa en impuls, som skrattar högt, som ger sig hän. Jag vill se på mig själv med snällare ögon. Fatta beslut som kommer ur glädje.Att vara egen betyder frihet, men också att aldrig riktigt kunna kliva av. Ibland känns det som att ansvaret aldrig tar slut, och att det inte finns något utrymme för att bara stanna. Men just därför försöker jag nu skapa det utrymmet på mitt eget sätt. Det känns bra att säga det högt. För det är också en del av den här processen — att våga be om hjälp, att bygga vidare med människor som inspirerar. Att inte bära allt själv längre.En sak som NLP har lärt mig är hur mycket riktningen betyder. Att vi faktiskt kan välja var vi lägger vårt fokus — på det som är tungt, eller på det som väntar.Så de kommande fyra månaderna handlar inte om att komma tillbaka i form, utan om att bygga upp något nytt. Inifrån och ut. Det är grejer på gång — både i kroppen och i livet — och jag känner hur det börjar röra på sig igen.Vi kommer att vara starka tillsammans den här hösten.
