Igår förmiddag checkade vi ut från vår stuga i Tylösand. Vi har de senaste fyra åren hyrt den här lilla sötnosen av min barndsomsväns familj, det gör alltså att det är en stuga jag har varit i sen jag var en liten bebis, i stort sett. Det är konstigt hur platser och ställen kan boa in sig så i ens hjärta. Hur man kan vilja att vissa bitar för alltid ska finnas kvar i ens liv och vara exakt som de alltid har varit. Ja men jag vet, det kommer leda till att vi får upptäcka något nytt som kommer bli lika bra eller ännu bättre! Men! Det var med sorg som jag klev över tröskeln och ut genom grinden i år - den är nämligen såld. 😢😭 Det är lustigt för jag har liksom känt att det har varit riktigt jobbigt att veta om att det är våra två sista veckor i den stugan NÅNSIN! Alla minnen, alla år, alla upplevelser. Det är som ett rum av trygghet där har tiden stått still. Stått still på ett sätt som jag tycker är mysigt, där jag kan gå bakåt i tiden och har fått skapa framtid med David (ni vet väl att vi gifte oss en första gång i Halmstad). Men så är det ju som med alla avsked. När man vet att det är dags att säga adjö är det lika skönt att få det överstökat, blir jobbigt att gå och vänta på att något sorgligt ska bli av, något som ändå inte går att förändra. Är ni med på hur jag menar? Det gäller väl alla typ av avsked!?
