…men det var vår och vi hade druckit 20 glas vin.Det här är inte en metafor. Det är exakt vad som hände. En vårkväll i Stockholm, efter 20 glas vin (typ). Matilda – och vår trogna följeslagare: en Voi. Det var en sån kväll. När stan är ljummen och liksom doftar nytt liv? Vi hade varit på Tjoget och druckit lite för mycket vin (okej, mycket för mycket). Vi skrattade, babblade, kände oss odödliga. Så vi gjorde det mest självklara: vi tog en Voi hem.En Voi. Två personer. En (0) hjälmar. Jag ber om ursäkt. Det var orimligt! Sen kom blåljuset och jämnsides glider en polisbil upp. Den smyger som en katt. Rutan vevas ner.“Tjejer…”, säger en av dem.“Man får inte skjutsa på en Voi.”Vi vänder oss om. LER. Som om vi aldrig hört något så förbluffande i hela våra liv.“Nähä, får man inte?”, säger vi i kör, som två oskyldiga små möss.Sen låtsas vi parkera den som om vi är superansvarsfulla vuxna med god omdömesförmåga.Polisbilen rullar vidare, men vi är inte klara än. Vi är ju inte hemma, vi är vid en trapp i tanto. Så vi tar vår voi ned för trappen. Nöjda kör vi hela vägen hem. Vind i håret, vin i blodet och vår i varje andetag.Det är något med den här årstiden. Den får en att känna att man kan. Flyga. Tänja på gränser. Vara lite mer… galen. Jag älskar det. Så vad vill jag egentligen säga?Att man inte får skjutsa på Voi? Ja.Att vi kanske är Sveriges sämsta förebilder den kvällen? Möjligen. Men mest av allt: Nu är våren så nära! Den väcker mig. Får mig att leva lite mer. Och ibland – att susa nerför en trappa på en elscooter som om vi vore tolv och odödliga.
