Jag blev faktiskt glad idag när jag skulle kolla datum på mitt senaste inlägg - jag trodde att det var över en månad sedan jag bloggade sist. Men så kollade jag och insåg att nej men snälla!!!! Det är ju bara tre och en halv vecka sen. Lol! Jag har gått runt med ett molande dåligt samvete älskar att ni är här och jag tappar ju er om jag inte skriver och uppdaterar.Först och främst. Tack för alla era kommentar Här i bloggen - det är mitt bästa - att få läsa dem! Det värmer och stärker att läsa era kloka ord och tankar. Det är så lusigt för under en period som den här när det blir ett väldigt långt glapp mellan inläggen så samlar jag på mig saker jag vill skriva om. Små råd jag får. Tankar jag tänker. Händelser som händer och så blir det för mycket. För mycket oskrivet. Och då börjar den där klassiska uppförsbacken, av skrivkramp och prestationsångest. Särskilt när jag i de senaste inlägget delade något som är sårbart, då känns det nästan omöjligt att bara “hoppa in igen”. För vad säger man ens? Ska jag liksom prata om vädret? Eller hur mycket jag längtar efter semester? Det känns konstigt att bara byta spår, men också konstigt att låta det vara tyst. När det har gått en tid så tänker jag att jag behöver komma tillbaka med något ännu viktigare, genomtänkt, starkt, smart. Inte bara ett inlägg.Och samtidigt vet jag att det är just tystnaden som gör det svårare. Jag hamnar där gång på gång – prestationsångest deluxe. Jag börjar tro att jag inte har något att komma med. Som att jag måste kunna erbjuda något som fördjupar, förändrar eller berikar. Och om jag inte kan det just då… då skriver jag inte alls.Men nu tänker jag bara: skit samma. Nu river jag av plåstret. Här är jag. Med ett inlägg som inte kommer med buller och brak, men som ändå är mitt sätt att öppna dörren igen.Vi hörs snart igen. För det här är faktiskt min plats. Och jag gillar den./ Alexandra
