När jag flyttade till Stockholm hade jag väldigt mycket tid. Jag hade ett "nio till fem jobb" och kände inte så många i stan. Det gjorde att jag spenderade mycket kvällstid med att promenera. Fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Inte bara var det ett sätt att hålla mig sysselsatt, det var ett sätt att bli kompis med stan, hitta nya vägar, upptäcka nya platser samtidigt som på tok för långa samtal med vänner hemifrån pågick. Jag minns den tiden med glädje. Känslan av att klara sig själv i en ny stad, med sig själv som bästa sällskap. Nästan inte känna någon, inte kännas igen. Det är liksom en frihetskänsla som jag kan önskar att alla får uppleva. Igår bestämde jag mig för att uppleva gamla minnen och ta vara på kvällsljuset längs Årstaviken, en av de pärlor jag hittade mitt andra år i stan och som jag älskar. Jag varavde samtal med kompisar, med nya favoritlåtar. Och framförallt var jag mer närvarande än på länge.
