Det var ganska länge sen som Instagram gick från att vara mys-scrollande till att enbart bli jobb för mig. Även om allt jag pratar om är otroligt personligt, så är det jobb. Att vara personlig kräver mycket engagemang. Att ge mycket, tar mycket. De senaste månaderna har jag slutat kolla igenom flödet, Instagram är liksom inte värd att få mer tid än jag redan ger det, även om min vänner där är det. Sen har vi bloggen, min stora kärlek. Känslan att få leka med meningar och ord, forma innehåll till sammanhang som gör att jag får utrycka alla mina tankar, grubblerier och lyckorus. Bloggen är min ventil och en av de viktigaste forumen för att skapa och att hitta mening. Min målsättning med bloggen är inte att folk ska känna igen mig på stan eller fråga vart jag köpt min kjol. Den är ett redskap för att hitta ut med mitt budskap: att vi ska älska våra kroppar oavsett form. Den är ett forum för att hitta sammanhang där jag kan passa in och vara med och förändra. Kanske föreläsa mer? Kanske jobba med välgörenhet eller att påverka och stärka unga tjejers självbild och självkänsla? Förberedelser. Night Fighten, PT kunder, innehåll, bilder, texter, material, poddcast och nya idéer. Är det något som tar enormt mycket tid så är det allt jag just nämnt. Att ständigt producera. Sen jag startade Night Fighten för snart två år sedan har mina Night Fighters inte haft en enda vecka som ser likadan ut, jag vågar inte ens räkna hur många olika typer av klasser och idéer det blir. Till mina PT kunder är jag ständigt på jakt efter nya övningar och smartare upplägg. Blogg och Instagram kräver oändliga mängder fotomaterial, som sagt allt tar sin tid. Underhåll. Jag ska svara på mejl, Instastorys, kommentarer på mina bilder på Instagram, messenger, sms. Det valet är såklart mitt. Jag har skapat ett liv som innehåller nära relationer, när det kommer till vänner och bekanta. Vad det gäller sociala medier, något som är så personligt som det kan bli. Det gör att jag känner att jag vill svara när mina följare engagerar sig, jag vill finnas där, jag vill fortsätta vara nära. Om jag inte är det så spelar liksom ingenting någon roll. Sen ska det säljas. Ja för ni vet, som för de flesta måste även jag ha en inkomst, trots att jag lever min dröm. Det är ett ständigt jagande att prata Night Fight, att alltid vara inspirerande när det kommer till bloggen, så att ni fortsätter läsa och på så sätt ser till att jag får stanna kvar på ELLE. Det handlar även om att hitta nya vägar till inkomst... Ska jag förläsa mer? Kan podden bli större? Ska jag sälja träning online och så vidare? Det viktigaste. Det viktigaste i livet handlar om vad som hände när jag började spela tennis vid 7 års ålder. Det var nämligen då jag kom i kontakt med min stora passion i livet: TRÄNING! När jag var 17 år började som tränare/instruktör. Det var avgörande. Min passion antog en ny form. Jag fick istället möjlighet påverka andras liv genom träning, få dem att känna sig starka, stolta och ostoppbara, det i särklass mäktigaste jag har upplevt och får uppleva flera gånger/vecka. Ja för mina vänner, så stark inverkan har träning i människors liv. Med det sagt. Mer än allt annat i det här inlägget: Jag är en tränare. Sist men inte minst, jag har ett liv. Ett liv som består av min pojkvän, min familj och mina vänner. Ett liv som kräver återhämtning och vila. Ett liv där jag behöver sova, äta och gå på toa. De senaste veckorna har jag jobbat i snitt 14 timmar om dagen och snart inte varit ledig på två veckor. Jag förstår att det jag gör på så många sätt ser härligt ut och jag är otroligt tacksam för att det går bra för mig. Drömmar jag drömt förverkligas. Men i grund och botten är allt ni ser och får följa med på jobb (och uppenbarligen det är mycket ni inte ser). Med det här inlägget vill jag nog egentligen bara påminna om att jag blott är en människa, både i vad jag mäktar med och när det kommer till vad jag hinner göra. Vissa dagar har jag inte telefonen jämte mig, vissa dagar lägger jag upp saker på stories, men svarar inte på sms, det är inte av elakhet det handlar enbart om att jag inte räcker till. Jag har en önskan om att på något sätt få förståelse för att när jag har haft en 12 timmar lång dag, då vill jag bra mycket hellre sätta mig i soffan och prata med min kille än att bita tag i ett berg av mejl där någon undrar om jag vill ha en tvål hemskickad.
