Jag minns den våren och sommaren i detalj, fast jag inte vill minnas nåt. Jag minns varenda koltrast kvitter, doften av Barnängstvålen mamma hade packat till sjukhuset, min konstant spända kropp, oändliga antalet nätter av skräck och kallsvett, hur otroligt jävla rädd och ledsen jag var, mammas röst som var så annorlunda, hennes eviga förtröstan. Mitt väsen totalt ur kontroll. Så rädd!!! Så innerlighet jävla rädd!!!! Jag var trött på ett sätt jag inte kan sätta ord på. Deppig på en nivå jag aldrig tidigare upplevt, hejdlöst trött fast jag borde känna mig utvilad. INENTING kändes roligt och ordet njut försvann sakta som känsla ur min kropp, ur mitt vokabulär. Jag hade precis haft semester, men det var som att ingen återhämtning i världen kunde rädda mig.Jag brydde mig inte särskilt mycket om någonting. Inte om vänner, inte om familj, inte om relationer. Jag såg inte fram emot något. Det fanns ingen gnista, inget driv. Allt kändes platt. Det var en tung, grå, dimma. Svarta, mörka tankar som jag inte riktigt kunde skaka av mig. Jag hade svårt att ta in information, svårt att känna mig kreativ, svårt att orka.Men jag kämpade ändå vidare. För vad skulle jag annars göra?När jag kom tillbaka till jobbet i augusti bestämde jag mig för att ringa sjukvården. Jag fick prata med en sjuksköterska, och hon frågade rakt ut:“Hur mår du?”Jag svarade att jag inte mådde så bra. Jag började prata om att mamma hade gått bort, att jag hade jobbat mycket, att jag hade hållit ihop, kämpat men att jag inte ville må såhär mer.Då sa hon de där orden som fick det att brista:“Min lilla vän, du måste få hjälp.”Och jag började illgråta. Efter det fick jag kontakt med en läkare. Han gjorde en utredning och sa att han ville sjukskriva mig på 100 %, på dagen. Jag fick panik. Det går INTE, sa jag - helt förtvivlad. Jag hade ju precis startat studion och redan varit borta mycket – först för att vara med mamma på sjukhuset, sen för allt det som händer efter att någon inte finns kvar.Men läkaren gav sig inte. Han hörde av sig varje månad, gång på gång. Jag fortsatte kämpa emot. Tills jag en dag insåg att han hade rätt. “Okej”, sa jag. “Vi kan väl sjukskriva mig en månad och så tar vi det därifrån.” Den månaden blev nästan ett år. Jag sov i snitt 14-15 timmar om dygnet och allt var helt och hållet oviktigt. Orden i anteckningar jag skrev hade inget ljus. Vad jag vill säga till dig som känner igen digJag var inte beredd att inse hur illa det var. Jag trodde att jag bara behövde ”bita ihop lite till”. Att jag inte kunde stanna upp.Men kroppen säger ifrån, vare sig vi vill lyssna eller inte.Om du just nu är där jag var då – om du vaknar tröttare än när du gick och la dig, om du känner att du håller ihop med ren viljestyrka – snälla, vänta inte lika länge som jag gjorde.Att be om hjälp är inte ett nederlag. Det är en väg ut.Jag vet att det känns omöjligt. Jag vet att det känns som att världen rasar om du släpper taget. Men jag lovar dig – det går att hitta tillbaka.Och du behöver inte göra det ensam.
