Jag har aldrig varit särskilt sugen på barn. Det har liksom aldrig funnits, det där suget. Ja och jag vet för alla kommer inte det där suget, men sanningen är att jag var så sjukt duktig åren mellan typ 20-28 så jag var kort och gott tvungen att leka ikapp åren mellan 30-40 så jag har egentligen inte heller haft varken tid eller lust - eller sug. Men när mamma blev sjuk och gick bort, hände något med mig och med David. Något landade. Vi insåg att vi verkligen, verkligen ville ha barn. På riktigt. Så vi började försöka. Det gick inte. Vi gjorde en utredning. Och sen började vi med IVF. Det har blivit en ganska lång resa nu, med flera försök. Också följden av att vara redo så sent i livet.Jag har inte svårt att prata om vår IVF-resa. Det är en del av mitt liv just nu, och det känns naturligt att den får ta plats även om jag absolut inte kommer bli en följetång på temat IVF. Jag vill ändå vara tydlig: jag kommer inte gå in på exakt var vi är i processen eller hur vi tänker kring det. Det är för privat och är något vill jag skydda. Däremot vill jag gärna prata om IVF som process, det känns skönt att dela och kan säkert hjälpa någon jäkel som brottas med sprutor och tankar, hopp och förtvivlan. Först ut så vill jag prata om något som blivit väldigt tydligt för mig under den här tiden – nämligen träningens betydelse. När vi kom i kontakt med vår första klinik (vi har haft 2 olika) sa de till mig att jag absolut inte skulle träna. Inte springa, inte lyfta tungt, inte yoga helst inte göra något alls. Då blev såklart att lyssna till det och sätta kroppen i viloläge trots att jag inte riktigt förstod vad det skulle göra för skada?! Jag frågade kliniken om varför det är så och förklarade att jag känner min kropp väl och att jag arbetar med träning... fick inget bra argument om jag ska vara helt ärlig men valde såklart att lyssna. Sen en tid tillbaka går jag till en annan klinik, den kliniken blev så förvånad när jag berättade om mitt träningsförbud och inte kunde förstå där möttes jag av helt andra ord: “Det är klart att du ska träna. Du känner din kropp. Det här är något som stärker dig – så länge du lyssnar på dig själv.” Och det har gjort all skillnad.Jag vill inte uppmuntra någon som inte tränat tidigare att börja maxa under en IVF-behandling. Men om du är träningsvan – och framför allt om du känner att träningen får dig att må bra – så vill jag verkligen skicka med: det kan verkligen göra stor skillnad. Jag har tränat – sprungit, styrketränat, rört på mig – genom hela processen de senaste gångerna, vilket har gjort att jag känt mig avsevärt mycket piggare, mindre stressad, mer stabil, och mycket mindre påverkad av hormonerna över lag.Jag gasar inte. Jag är försiktig. Men jag rör på mig. Och det är något av det bästa jag gjort för min kropp i den här processen.
