Ni vet när kroppen inte bara är trött, utan tung. När det inte spelar någon roll hur mycket som är inbokat eller obokat – det finns bara ett enda behov: att få vara - utan krav och måsten.Jag har haft några intensiva veckor. Fyllda med både mys och måsten, men också av det där som ligger och tickar i bakgrunden – saker som drar energi fast man inte alltid märker det i stunden.Igår kväll när jag stängde ner jobbet insåg jag att jag kliver in i fyra lediga dagar. Fyra! Det var så längesen jag hade det. Och jag såg framför mig hur jag skulle få pyssla hemma, kanske fixa något litet projekt, vara ifred i mitt tempo. Men också!! Hur mycket man potentiellt kan HINNA på fyra dagar och så vaknar man och är på noll energi! Så än jävla besvikelse!! Det är som att någon bara dragit ut kontakten. Hela jag - tom. Jag blir såklart livrädd för den här typen av trötthet eftersom att jag har varit utamattad. Jag blir också så otroligt jäkla besviken, arg och stressad över att kroppen och humöret inte lyder min plan. Jag har så mycket jag vill göra! Så förbannat trött på att vara trött.Och kanske är det just det som är grejen. Det är ett tecken på att jag är på så rätt spår när det kommer till den förändring jag gör jobbmässigt just nu! Jag vill verkligen leva på ett sätt där det inte behöver se ut såhär. Där jag är utslagen på eftermiddagen eller totalt färdig när klockan ringer fast att jag går och lägger mig i tid. Där det inte blir tvära dippar varje gång jag släpper taget.Jag vet inte om jag skriver det här för att få ur mig, för att hjälpa någon. Men här är jag. Med kroppen i strejk, huvudet fullt av borden, och ett inre som viskar: snälla, kan jag bara få andas en stund?
