Att uttrycka tacksamhet och kärlek viralt känns ofta väldigt klyschigt. Jag tror att det beror på att det inte alltid känns genuint, som att det snarare grundar sig i att man vill få ut något av det. Eller så är det bara jag som tänker så.. haha Ibland är det dock värt att ta en chansning på att bli missuppfattad. Till exempel idag. Vi tar det från början. Bara för någon dag sedan skrev och poddade jag om min frustration över att jag känner att jag inte riktigt räcker till i mina sociala kanaler och att den känslan bottnar sig i att jag vill ha nära dialog med er, att annars spelar inget någon roll, men ändå upplever att jag misslyckas med min uppgift. Så kommer beviset. Er uppbackning runt denna veckans diskussion här i bloggen, på Instagram. Där och då. Där och då förstår man vilka ni är och att ni är här med mig. Det gör att allt det där som enligt mig kändes som ett orättvist påhopp var värt det, att det tråkiga har bidragit med något himla fint. Likaså när det kommer till alla otroligt fina ord och hälsningar över veckans gråtiga poddavsnitt. Både Anja och jag kände att det känns tufft att visa sig så sårbar. Men här och nu. Här och nu har det gett en känsla av att ni är nära och att vi är lika er som lyssnar. Vi känner att ni teamar upp er med oss och att vi tillsammans blir starkare. I ärlighetens namn, jag tror att jag för första gången förstår att det jag pratar om och vem jag är går fram. Går fram genom skärmar på datorer och telefoner, fram genom hörlurar och högtalare. Ni ska veta att jag är uppriktigt tacksam för att ni är här, det har jag sagt förut, men just den här veckan känns det extra bra. Bra att just ni är ni! TACK! Det betyder mycket för mig. JAG <3 ER
