Jag kan inte räkna alla gånger jag har granskat mig själv i spegeln och tänkt: Nu är jag inte i någon bra form! Jag tror att jag har frågat samtliga av mina pojkvänner ungefär 10 000 gånger om det inte är så att jag "tappat" lite av min form, en något förskönad variant av: tycker du att jag har blivit tjock? När deras svar har varit: NEJ! har jag tolkat det som en lögn, klart man inte säger sanningen gällande viktuppgång till sin tjej. När jag var mellan 20-25 resulterade dessa inbillade perioder av "tjockiskänslor" i allt ifrån godis- och kolhydratsförbud till 2-timmars-pass på gymmet. Efter en intensiv och påfrestande period i mitt liv, när jag var 25 (som handlade om vad jag ville göra med livet, mycket plugg och hjärtesorg) började jag kontrollera mitt kaos med överdrivet mycket träning och ett strikt kostintag, som slutligen ledde till ett obsessande gällande kolhydrater. Det hela landade i en viktinedgång ingen lade märke till, samtidigt som jag fuckade upp hela mitt sunda sätt att tänka gällande kost. Jag tog mig ur den perioden genom att jag började notera mitt destruktiva beteende, samtidigt som jag började få kontroll över allt annat kaos som pågick. När jag var 26/27 bestämde jag mig för att vara den matälskare som jag är. Jag slutade skuldbelägga mig själv och började istället skapa en stolthet över den kropp som faktiskt duger riktigt jäkla bra. Det öppnade såklart en helt ny värd för mig, en värd där jag kunde slappna av och njuta av allt jag tycker om. Jag kunde till exempel njuta mer mer av träningen som blev mindre kravfull, men även av varje vardagsskopa glass som helt plötsligt innebar att jag kunde hålla mig till att ta några skedar av den där rundboxade glasshimelen, istället för att tvåmgsmässigt sätta i mig en hel förpackning. Ni vet ett sådant där tvång som så lätt skapas av förbud. Vad som har fört mig till insikten om att jag duger som jag är? 1 Vakenhet runt mitt eget beteende. Det vill säga bestämmer jag att jag inte får äta glass, vill jag äta glass hela tiden. Så fort jag ens börjar tänka i form av förbud är jag på hal is, det är ett varningstecken. Förbud är fel och skapar trubbel i skallen. 2. Tillbakablickar. När jag tittar tillbaka i mina fotoalbum vet jag exakt när jag har känt mig "tjock". Med handen på hjärtat, inte en enda gång på 10 års tillbakablickar har jag haft rätt gällande den känslan. Jag har snarare sett mer och mer stark ut. (Kan tillägga att en av perioderna när jag kände mig tjock var jag 10 kilo lättare än idag och med facit i hand; ingen av mina pojkvänner har ljugit.) Förtsår ni hur vrickad skallen är? 3. Acceptans. Jag är en tränad tjej med muskler som älskar mat. Jag kommer aldrig kunna bli 1.90 och vara graciös. Jag kommer heller aldrig kunna bli 10 centimeter kortare med en getingmidja och små bröst. Jag kommer aldrig sluta längta till nästa gång jag ska äta mat. Jag kan fortfarande titta på andra kvinnor och tänka att: "Jesus, det där en riktig killer body". Jag funderar ofta över om mina axlar kan få mer volym. Jag önskar att jag kunde springa långdistanspass likt en fjäderlätt leopard. Men sen vet jag också att i samma sekund kanske någon tittar på mig och önskar: att sådana där lår och rumpa hade jag velat ha. Är ni med? Jag är 100 procentigt inte klar med tjockisperioder, men jag har 100 procent bättre distans till dem idag än för 10-15 år sedan och det är ta mig tusan en framgång långt större än alla smala midjor och snabba löpsteg i världen. Och jag VET att om vi ständigt jagar den "perfekta" kroppen kommer vi att fortsätta vara besvikna och se på våra kroppar med nedlåtande blickar. Och vet ni?! Det är absolut inte ok att ständigt vara missnöjd, men det är mänskligt att vara det ibland! I jakt på perfektion kommer vi aldrig att finna lycka, inget träningspass i världen kommer att ta oss närmare vår dröm, om vi inte slutar att dömma oss själva så hårt. Men! I kombination med att träna på att vara nöjd kommer framgångsfaktorn vara ett faktum. Lycka till!
