[caption id="attachment_1804954" align="alignnone" width="1000"] Hanna Skoog[/caption] Under förra veckan fick ni ställa frågor till mig, era frågor gav mig så mycket inspiration, har en hel hög av intressanta inlägg bland mina utkast. Tack snälla för hjälpen, ni är bra och kloka ni. Först ut blir det här inlägget om prestationsångest. Det här kommer att låta sorgligt, jag förstår det, men det är inte lika sorgligt som det låter. Jag är i stort sett aldrig stolt över något jag åstadkommer. Om man aldrig är stolt över något man åstadkommer, hänger det då ihop med att man alltid känner att man kunde gjort lite till? Samtidigt, borde inte det också leda till att man aldrig vågar ta sig an något nytt eller ha målsättningar med det man gör? Jag är väl medveten om vad jag har förmåga till, vilket i sin tur sällan gör att jag tvivlar på att det jag tar mig an kommer att bli bra. Det jag tar mig an ger jag mitt yttersta i, skulle aldrig tillåta något annat. Lämnar sällan något åt slumpen, har alltid höga krav på det jag gör. Med andra ord, jag kunde inte ha gjort lite till. Varför är jag då aldrig nöjd? Är det nu vi börjar vi nosa på både prestationsångest eller är det det här som är "duktig flicka"? När jag i första läget började fundera över om jag har prestationsångest så tänkte jag att det nog inte är så farligt, att det lilla jag har nog är på ett positivt sätt, som en drivkraft. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur påtaglig den är - prestationsångesten. Jag tror att den är som värst i början av nya saker. Som till exempel började blogga på ELLE. Herregud! jag fick panik. Istället för att fundera på vad jag vill skriva om så började jag tänka på "hur man skriver när man är en "ELLE-bloggare". Lovar att prestationsångest inte bidrar med något när det kommer till kreativt skrivande. Lösning: Jag fick tänka att ELLE aldrig skulle ge mig plats hos dem för att vara snälla och lita till att de är kompetenta nog att utföra sitt jobb med rekryteringar. Jag låtsades även att jag satt och skrev inlägg till mig själv, inte till flera tusen (hehe det låtsas jag fortfarande). Jag kan, fast att jag har instruerat träning i snart 20 år, få otrolig prestationsångest när jag ska hålla träning i ett nytt sammanhang typ som på ett event. Då kan jag tänka att inget pass är roligt eller annorlunda nog, samma sak när det kommer till Night Figheten, jag kan hålla på med vissa pass i flera timmar fast att tjejerna säger att vi kan köra ett pass mer än en gång. Lösning: Att gå och träna med någon annan tränare som jag tycker är duktig eller att kolla in någon kollegas pass typ Pischa som jag tycker är superinspirerande och inse att, nja man behöver inte alltid göra cirkus av varje pass - benböj är också bra. Tänka på att jag ofta tycker att den enklaste träningen är den roligaste. Med lite vett och sans kan se på mig själv utifrån, det lugnar ofta min prestationsångest. Jag är heller inte särskilt rädd för att misslyckas. Leker allt med scenarior runt: "det värsta som kan hända" och kommer nästan alltid fram till att det inte är så himla farligt, allt löser sig. Att bolla med en vän eller be någon som är kompetent på området kika på mina planer brukar också vara värdefullt. Hur allt sen hänger ihop, att jag kan ha så bra känsla runt mig själv innan jag åstadkommer något och sen få panik när jag väl lyckas få det jag jobbat för, det är en helt annan diskussion. En diskussion som kanske har med det där bluffsyndromet att göra? Tips! På fredag pratar jag och Anja om "duktig flicka" och prestationsångest i podden och i vår bok Self Care har vi ett kapitel på ämnet.
