Efter en intensiv och påfrestande period i mitt liv, när jag var 25 (som handlade om vad jag ville göra med livet, mycket plugg och hjärtesorg) började jag kontrollera mitt kaos med osunt mycket träning och ett strikt kostintag, som slutligen ledde till ett obsessande gällande kolhydrater och uteblivna pass. Ja men såklart att jag gick ner i vikt, samtidigt som jag fuckade upp hela mitt sunda sätt att tänka gällande kost. För inte spelar det någon roll hur man ser ut om man inte tycker om sig själv och att sluta äta kolhydrater lugnar inte kaos? Och vet ni?! Det är absolut inte snällt att ständigt vara missnöjd, men det är mänskligt att vara det ibland! I jakt på perfektion kommer vi aldrig att finna lycka, inget träningspass i världen kommer att ta oss närmare våra mål. Det är först när vi tränar på att förstå att lagom är nog och att ge oss själva kärlek som det kommer hända grejer, på riktigt.
