[caption id="attachment_1803224" align="alignnone" width="1000"] Fotograf: Clara Moberg[/caption] Att befinna sig i en livskris. Kan man inleda ett blogginlägg så, eller hur fasen börjar man när man vill försöka berätta hur man känner sig, vart man är, utan att ta upp allt som pågår för att man vill behålla det för sig själv? Det som är för privat, känsligt och ja det som gör att jag känner mig för skör helt enkelt, det pågår som mest. Jag tror att ni som känner mig lite bättre har förstått att det är något som skaver och jag tycker att det blir så svårt att vara personlig när allt runt omkring stormar. Vill inte, kan inte dela med mig. Följden av det blir att jag inte kan prata om något, knappt vara personlig när jag skriver om träning, om ni förstår. Har svårt att vara ärlig och härlig, jag stänger av. För exakt 10 år sedan genomled jag min förra livskris. Ja jag led verkligen, får en klump i magen bara jag tänker på det och fick panik när jag började känna att något åt det hållet låg och lurade under ytan, eller var det kanske i det som vi kallar det undermedvetna? En känsla som får mig att vilja lägga mig ner och hoppas på att jag ska försvinna, samtidigt som den förnuftiga delen av mig säger ”du tar dig igenom det här, precis som att du klarade dig sist”. Är det något jag har lärt mig så är det att de största utmaningarna i mitt liv har format mig som bäst, de har gjort att jag har känt mer av gräset under mina fötter, grundat mitt sinne och till viss del själ. Kanske har det blivit mer av hela mig över till de människor som omger mig, de som jag högaktar och älskar. Hur man hanterar en livskris? Ja aa ni... jag pratar med en psykolog, mina vänner och David. Jag känner och funderar. Hittar svar, känner mig vilsen, gör om det igen, känner mig vilsen, hittar svar. Utmanar. Vrider och vänder, vänder och vrider. Jag försöker också hitta stunder där jag låter bli allt det där. Försöker att bara vara. Prata om vanliga saker, skratta, träna, äta och vila. Min kropp går i hundra, min skalle brinner -jag behöver stänga av, låta den/det få vila, söker lugn. Ja sen kommer det över mig igen. Då gråter jag i massor. Ja jag känner också hat. Hat över allt jag känner, att jag inte bara kan va, över att vara jag.
