Det är märkligt hur man kan känna två saker samtidigt. Hur jag idag kan vara både skör och stolt. Hur jag kan känna mig helt slut, men samtidigt pepp. Känna att allt har stått still och hur långt jag tagit mig.Jag öppnade en gammal del av mig själv idag — en tid som jag överhuvudtaget inte vågat närma mig eller blicka tillbaka till sedan den låg framför mina fötter i realtid. Den där våren för nästan fyra år sedan när mamma gick bort. Texterna jag skrev runt tiden hon gick bort så råa att jag inte kan hantera dem. Och att läsa dem nu… det gör fortfarande ont. Allt som är den tiden, även bilderna river i mig! Och ändå: något i mig kände också en sorts stolthet. Stoltheten över att jag fortfarande står här. Att jag har byggt vidare, vågat fortsätta, vågat känna efter.Men samtidigt är jag trött.Det har varit intensiva månader, och ibland känns det som att ansvaret i mitt företag aldrig tar slut. Att jag alltid borde mer. Att det alltid finns måsten som väntar. Och idag slog det mig hur lätt det är att köra på utan att ens märka att man glider ifrån sig själv.Att känna så här — tunn, trött, öppen — gör inte att jag är tillbaka i den där gamla platsen. Det betyder bara att jag fortfarande är människa. Och just idag är jag en människa som både bär sorg och kraft. Trötthet och riktning. Skörhet och stolthet. Ni vet som när solen skiner fast att det kommer ett par regndroppar Trygg trots att det är storm. Lite så.
