Jag visste inte då att det var sista gången vi firade en högtid tillsammans. Men jag visste. Någonstans mellan ljuset, kaffet, de små samtalen som hänger kvar i luften – fanns en tystnad som viskade.När vi rullade från Rektorsvägen påsken för 3 år sedan satt mamma och pappa kvar i hörnet vid stenhuset. Jag vet exakt hur det jag såg, kändes. Jag vred huvudet bakåt för att kunna vinka in i det sista, solen låg på. Mamma som för första gången var tydlig med att hon inte ville att vi skulle åka.Det satt så otroligt långt inte att säga högt för jag var livrädd att mina ord skulle kunna påverka, men jag sa det ändå: “Tänk om det här här är sista gången mamma sitter där och jag får se henne på det här sättet.” Det var sista gången. Kanske var det mina ord? Mamma hade tappat matlusten, på ett nytt sätt så på vägen ner till Ulricehamn googlade jag det. Ett ytterligare beteende och sök som gjorde ont i hjärtat, ont i händerna redan innan jag hade skrivit. “När aptiten försvinner i livets slutskede…” stod det. Och jag tänkte: är det nu? Och så grät jag en tiotusende gång.Mamma var trött. Den där tröttheten som inte riktigt går att vila bort. Men hon var så mån om att vara med, ville vara i mitten av allt liv. Hon uttryckte oro över det och jag svarade och peppade att det säkert var för att vi nu är i sluttamp med alla gifter. Inombords frös jag till is. Ville lägga mig ner på golvet och gråta bli omhändertagen av min mamma.Mamma och pappa hade ställt ut möblerna, som de alltid gör när våren knackar på. Vi bestämde oss för att göra en kraftansträngning, mamma skulle ut så var det bara. Så det fick bli så. Jag minns hur värmen letade sig in i huden, mamma i min rosa mjukiströja och solhatt. En Budapestlängd (min och mammas favoritbakelse) – delad i bitar. Vi åt den långsamt. Som om tiden också ville ta paus. Jag skickade bild till mina syskon för att ge hopp. På vägen ner funderade vi över vad vi skulle kunna laga för gott som smakar för någon som är sjuk och behöver energi. Vi kom fram till att fiskgryta är topp, så David gjorde en fiskgryta. Och hon åt och hon njöt. Sa att det var gott. Så gott. Allt hopp återvände och har man bara lite hopp då orkar man lite till. Men innerst inne tror jag att jag visste. Det var hennes sista riktiga måltid. Den sista där hon fortfarande var med i rummet, i smaken, i samtalet.Och Knut – lilla Knut – han stod tätt intill. Vid stolen där mamma vilade, under stolen när hon åt. Vid sängen när hon sov. Han ville inte lämna hennes sida en sekund. Vi fick inte låta honom komma för nära pga infektionsrisken. Så otroligt tufft att hålla dem ifrån varann .Jag minns att jag tänkte: hur kan det fortfarande vara så vackert, när något så sorgligt är på väg att hända? Hur kan det få finnas så mycket ljus, mitt i ett avsked?Påsk. Som en stilla viskning om vad som är viktigt. Solen på en stol, fika med Budapest, mat som värmer själen. Ljudet av Knuts tassar på altanen. Och mamma. I närheten. I livet.
