Att inte vara omtyckt är något som har skrämt vettet ur mig sen jag var ett litet barn. När man växer upp i en småstad lär man sig snabbt att acceptans tar en långt, att det är svårt att passa in om man har åsikter och ironiskt nog, lika svårt om man är tyst och inte tycker någonting alls. Ja det finns alltid någon som man lyckas reta så att de inte mår bra. Jag tycker att vi lever i en tid där vi ska göra vår röst hörd och stå upp för vår sak, samtidigt som vi ska hålla varann om rygg på grund av att vi tillhör samma ras. Ett upplägg som går helt emot allt jag står för och som inte gynnar någon alls. Ska jag backa någons rygg gör jag det av anledningar som handlar om att den individen står för något som är bra. Allt annat vore dubbelmoral. Det viktigaste jag har tagit med mig från den tid som likes var mer värt än livet, är att jag aldrig kommer sluta tycka som jag tycker, för att någon ska tycka mer om mig. Jag kommer att acceptera att vi tycker olika, men jag kommer inte att slicka röv och vara en fegis för att någon tror att jag är mindre peppig då. Jag ser till åsikter och moral, aldrig till kön och bakgrund. Det är så som jag har tränat för att bli. Det är sådan som jag är. Inte perfekt. Inte svag. Bara exakt precis jag.
